Musikrecension: Hälsningar från den musikaliska sandlådan
Man kan inte anklaga arrangörerna av Nordiska musikdagarnas olika evenemang för brist på fantasi. Beträffande den musikaliska substansen fanns det ett och annat att önska.
Konserter 24-27.9.
Ett stensamlande troll, avantgardrock på elförstärkta vevliror, bollar som rullar genom ett rör och landar i en plåtbytta, japansk butohdans till elektronisk klubbmusik, improvisation på lergökar – allt mot fonden av 384 spektakulärt ljusdesignade repliker av antika statyer i Christian IV:s brygghus, Kongernes Lapidarium.
Man kan åtminstone inte anklaga arrangörerna av Nordiska musikdagarnas i Köpenhamn öppningsevenemang, Carved in Stone, för brist på fantasi. Beträffande den musikaliska substansen fanns däremot ett och annat övrigt att önska.
Performancer, ljudinstallationer och okonventionella happenings av alla de slag, där den kringströvande publiken stundtals inbjuds att agera interaktivt med konstnärerna, är hur skoj som helst om det är lagom portionerat och med en bärande konstnärlig idé i fokus.
Nu blev det för det mesta si och så med det sistnämnda och efter två dagars sandlådelekar – med fredagens så gott som helt musikbefriade performancekväll som bottennotering – kom jag på mig själv med att längta efter en traditionell konsertsituation med riktiga musiker som framför riktiga kompositioner av riktiga tonsättare.
Välklingande
Lördagens åtta timmar långa kreativa explosion, Jouissance, med över fyrtio konserttillfällen i bland annat Kongernes Lapidarum och Kungliga biblioteket, Den Sorte Diamant, återställde i någon mån ordningen, samtidigt som frustrationen över att hela tiden missa något viktigt som pågick samtidigt på ett annat ställe stadigt växte under kvällens lopp.
Personligen fäste jag mig vid innovativa och välklingande stycken av finländska förmågor som Outi Tarkiainen (Into the Woodlands Silence), Adina Dumitrescu (Tuned to the Real World för kanteletrio), Markku Klami (Repeat för flöjt och ljudband) samt Tomi Räisänen (Väki för valthorn och band). Ett namn att lägga på minnet är finländska, i Norge verkande Rebecka Sofia Ahvenniemi, som här representerades av O Viridissima Virga för två kvinnoröster.
Danske Simon Christensens körstycke AFORE, norske Henrik Hellstenius Places of Sounds and Words för ensemble och sång, svenske Fredrik Österlings Endymion, färiske Sunleif Rasmussens etnofärgade En drøm samt isländska Anna Thorvaldsdottirs fascinerande soniska landskap In the Light of Air – flott gestaltat av amerikanske samtidsmusikensemblen ICE – hörde till lördagens övriga höjdpunkter och det hela avrundades lämpligt med Århus Sinfoniettas och Nickie Johanssons finstämda version av Kaija Saariahos Emilie Suite.
Man kunde överlag utläsa en strävan bort från den traditionella konsertsituationen och det beprövade sättet att ställa verket och kreatören i centrum och satsningen på många mindre kända tonsättarnamn var klart sympatisk. Samtidigt kändes det som om man rätt bekymmerslöst kastade ut barnet med badvattnet och att konceptet gick före det musikaliska innehållet. Det ena borde inte behöva utesluta det andra.