Komiska, kusliga höghusberättelser
Tuomas Timonens pjäs Melusta valittanut puukotettiin är konstig och alldeles underbar.
Text, dramaturgi, regi: Tuomas Timonen. Scenografi, ljus, video, ljud, kostym, grafik: Tomi Suovankoski. På scenen: Joanna Haartti, Joonas Heikkinen, Antti Autio, Laura Halonen. Premiär på Takomo 25.9.
Husbolagets kvinnokommitté står i trappan och väntar. De vill bara informera den nyinflyttade lägenhetsägaren om husets ordningsregler. Trevligt. Eller?
När Joanna Haartti, som en av kommittédamerna, spänner sin stirriga blick i publiken och avslutar samtalet med repliken ”Du är varnad!” inser vi med skräckblandad förtjusning att livet på Forsbyvägen 35 inte kommer att bli lätt.
Tuomas Timonens pjäs Melusta valittanut puukotettiin är konstig och alldeles underbar. Personerna känns bekanta, men är samtidigt skickligt skruvade. Replikerna är logiska och på samma gång knäppa. Det är som om Timonen först tjuvlyssnat och sedan samlat bruset med poetisk exakthet i sin text.
På Takomos fondvägg projiceras en snurrande, tredimensionell lägenhetsplan. Timonens iscensättning genomsyras av en kvalmig, kuslig och samtidigt komisk stämning som för tankarna till den franske författaren Roland Topors skräckberättelse Hyresgästen.
Precis som i boken undersöks identitet genom höghuslivets säregna system – å ena sidan lever man ensam i sin lilla lägenhet, å andra sidan tätt intill mängder av andra människor. Det här sätter tryck på identiteten: Vad tycker grannarna om mig?
Gårdskarlen och hans fru tränger sig på pjäsens jagberättare, klagar på kafferänder som blivit kvar i kopparna, på att badkaret är i uselt skick. Utanför tvättstugan anklagar en kvinna med hund jagberättaren för att vara ”den där Helminen” som lagt beslag på alltför många tvätturer. ”Det är sjukt. Ingen tvättar kläder varje dag!”.
Byter skepnad
Mötena är roliga, men samtidigt aggressiva. Pjäsen kretsar hela tiden kring kontroll och underliggande våld. ”Klagade på oljud – knivhöggs”. Det är frestande att översätta pjästiteln som en bloddrypande löpsedelsrubrik.
Samtidigt är det inte enbart ett tema som härskar, pjäsen byter gång på gång skepnad med sketchaktiga scener, dagboksliknande monologfragment, ja, till och med sångnummer.
Jagberättarens barndom och uppväxt skymtar fram, likaså en pappa (Joanna Haartti fångar ett rejält, rart ”pappaväsen”) som generationstypiskt inte vill vara till besvär, som tar med sig egen matsäck när han kommer på besök.
Föga överraskande briljerar Takomoprofilerna Joanna Haartti och Joonas Heikkinen – den senare bland annat som passivaggressiv kafégubbe, vapenförsäljare, gårdskarl och präktig bostadsförmedlare. Men också skådespelarstuderandena Antti Autio och Laura Halonen fångar skickligt gestalternas bräcklighet och stora komik. Visst är det njutningsfullt att få uppleva denna särskilda samklang mellan text och skådespelare.