Musikrecension: Inga söta pudelrockare längre
En låt. Ibland kan endast en låt definiera hela ens liv för all framtid, både på gott och ont.
Circus i Helsingfors, 28.9.
I Europes fall heter den The Final Countdown.
En låt som 1986 släpptes som singel och blev etta på listorna i 26 länder och fick själva albumet med samma namn att säljas i över sju miljoner exemplar internationellt.
Inte så dumt av fem gossar i tjugoårsåldern från Upplands Väsby.
En låt som gjorde dessa unga pudelrockare till internationella stjärnor och miljonärer – bara för att se rikedomarna sippra i väg åt skivbolaget, skumma managers och kronofogden.
En låt som fick denna gosse att som 12-åring heligt lova att aldrig gå och se på detta töntband live.
En låt som fick bandet att sist och slutligen förlora all trovärdighet hos hårdrockspubliken i likhet med finska Lordi efter eurovisionsvinsten 2006.
När Europe läggs på is 1992 är det skuldsatt och nerslaget.
Det skulle dröja över ett decennium innan bandet skulle spela in en ny platta (Start From The Dark år 2004) med samma uppsättning som spelade in genombrottsplattan.
Att starta om igen från ett mörker.
En låt.
Ibland krävs det endast en låt för att ändra på uppfattningen.
När Radio City i förrgår spelar en fantastisk låt på kanalen som för minnena till tidigt 1980-tal när Black Sabbath hade Ronnie James Dio som solist är denna skribent tvungen att "shazamma" sången för att få reda på låtens genialiska upphovsmän.
Nog blir man mållös när applikationen meddelar att man nyss diggat Europes War Of Kings.
Efter det är man nog tvungen att lyssna igenom hela skivan med samma namn på Spotify. Och efter en lyssning är man bara tvungen att konstatera att Europe troligtvis har presterat årets bästa hårdrocksplatta 2015.
Så plötsligt står man bara där framför scenen på Circus följande dag tillsammans med 400–500 andra rockers för att bevittna ett pånyttfött band undrandes var alla andra som gillar kunglig hårdrock är?
Europe inleder sin spelning med låten som fick denna skribent att tappa hakan. Och bättre skall det bara bli.
När band som Deep Purple, Black Sabbath och Iron Maiden har blivit rätt så gubbiga på gamla dagar, träder Europe fram ur kulisserna färdiga att ärva tronen.
När en gammal gud som Whitesnakes David Coverdale ser ut att ha förlorat rösten på gamla dagar, påminner Europes 52-åriga solist Joey Tempest om den hädangångna Dio med en gudomlig röst som bara verkar ha blivit bättre med åren.
Fastän gitarristen John Norum i sin tur har besökt Black Sabbaths Tony Iommis garderob och riffarkiv, får han den välbekanta ljudbilden att låta personlig, vilket bara understryker tesen om att gitarrsoundet ligger i fingerspetsarna och inte i förstärkarna.
Och när bandet (kompletterat av John Levén på bas, Mic Michaeli på keyboards och Ian Haugland på trummor) spelat i runt hundra minuter och rivit av 18 äldre och nyare stänkare slår det mig att det inte har funnits en endaste en död sekund, felaktig ton eller svag länk genom hela spelningen, vilket kan betraktas som ett smärre mirakel.
Och när The Final Countdown självfallet vädras som kvällens sista låt är det inte längre en låt av snälla pudelrockare vi får höra utan en version av hårdrockens mäktiga äldre statsmän.
Och då är man överlycklig att man 30 år senare äntligen vunnit över sina fördomar.
Låtlista
1. War of Kings
2. Hole in My Pocket
3. Superstitious
4. Scream of Anger
5. Last Look at Eden
6. Carrie
7. The Second Day
8. Firebox
9. Sign of the Times
10. Praise You
11. The Beast
12. Vasastan
13. Girl From Lebanon
14. Ready or Not
15. Nothin' to Ya
16. Let the Good Times Rock
17. Rock the Night
18. Days of Rock 'n' Roll
Encore:
19. The Final Countdown