Musikrecension: Vår egen inhemska sångskatt
Niall Chorell och Gustav Djupsjöbacka avslutade sin septemberturné runtom i Svenskfinland på G18 i Helsingfors.
Pacius, Collan, Ingelius, Brandt-Edelfeldt, Linsén, Fabritius, von Schanz, Sörensen, Ehrström och Sibelius. G18 27.9.
Under rubriken Vid en källa framförde Niall Chorell och Gustav Djupsjöbacka en 1800-tals sångrepertoar som ger en intressant bild av hur Finland såg ut musikaliskt före Sibelius.
Med namn som Pacius, Collan, Ehrström och Linsén kunde man tro att dagens publik skulle känna till sångerna. Men jag vågar hävda att långt över hälften av dem var okända för de flesta. Men icke desto mindre lät de flesta sångerna underbart bekanta.
Texterna är ofta mer kända än melodierna. Tag nu Fåfäng önskan som vi fick höra tonsatt av både Karl Collan och Alexandra Brandt-Edelfelt (men inte Sibelius version) eller Den femte juli av Rudolf Sjögren. De flesta sångerna är rätt okomplicerade med ett enkelt ackordackompanjemang skrivna av skickliga amatörer, men nästan alla är melodiöst tilltalande.
Några sånger går lite mera på djupet. Djupsjöbacka nämner speciellt Ehrströms Den hemkommande. Förebilderna finns naturligtvis i Tyskland. Konsertens sista sånger hade tysk text och en del av dem bjöd på exotiska klanger. Dessa herrar tonsatte även några enstaka finska texter. Någon sång med rysk text som speglar tiden lär det också ha funnits.
Ernst Fabritius hör till fullblodsmusikerna före Sibelius och hans sånger slår onekligen an. Men de allra käraste sångerna som man i tiden sjöng i skolan – Vid en källa, Svanen, Jag gungar på högsta grenen – övertrumfar med sin melodiska omedelbarhet all analys om eventuella bristande musikaliska kvaliteter. Ur denna samma källa kunde man förmodligen hämta material till ett program till.
Niall Chorell sjöng de bekanta och mindre bekanta sångerna både konstfärdigt och enkelt, med vacker textning och lämplig dynamisk variation. Gustav Djupsjöbacka har ett snärtigt grepp om örhängena samtidigt som han låter dem bibehålla sin enkla charm. Dessa sånger låter bäst i salongsmiljö eller små konsertsalar som gärna får vara fullsatta. Turnén är nu slut men idén är alltför god för att lämnas därhän. Glädjande nog lär det ska bli fortsättning i mars åtminstone i Ekenäs och Åbo.
Konserten slutade med en vers av Vårt land som fungerade som ett slags slutfanfar. En del av publiken steg upp men krävde sedan ändå – och fick ytterligare en sång från tiden "nästan före" Sibelius, nämligen Serenad av den blivande mästaren. Och visst hör man en alldeles annan frihet i formen och harmoniken hos honom redan i denna hans allra första sång från 1888.