Kraftfull monolog om skuld och frihet
Pekka Laiho ror i land scenversionen av Albert Camus roman Fallet med hedern i behåll.
Text: Albert Camus. Bearbetning: Pekka Laiho. Ljusdesign: Roy Boswell. Konstnärlig konsultering: Pasi Lampela. På scenen: Pekka Laiho. Premiär på Teater Jurkka 23.9.
Ett cafébord, en flaska vin och ett glas. Det är allt som behövs i form av scenografi och rekvisita i Albert Camus Putoaminen (La chute) på Teater Jurkka. Resten av den lilla scenens utrymme fylls utan problem av Pekka Laihos karisma, från att han gör entré till att lamporna långsamt släcks på scenen 80 minuter senare.
Föreställningen öppnar egentligen redan innan Laihos entré, då hans huvud plötsligt blir synligt, inramat av det svarta skynket som täcker dörröppningen.
Med uppspärrade ögon – av skräck, galenskap eller vämjelse – granskar han sin publik, och ett av textens viktigaste teman är således etablerat. Det må vara vi som tittar på och lyssnar till Jean-Baptiste Clamences berättelse, men i sista hand är det våra liv som blir rannsakade.
Vi är alla skyldiga
La chute (på svenska Fallet) utkom 1956, och är i dag Camus mest levande verk. Här behandlas i koncentrerad form en stor del av de frågor som sysselsatte den franska författaren genom åren.
Lögn och sanning, frihet och fångenskap, skuld och oskuld är begreppspar som sätts under lupp. Och slutresultatet blir, i enlig- het med det Camus kallade ”det absurdas filosofi”, att vi alla är skyldiga.
Och då skrapar vi bara på ytan till denna svåra och vackra text, för varje lager som skalas av uppenbarar sig nya trådar i ett intrikat nätverk.
Oväntat roligt
Att sätta upp den här texten på teaterscenen borde egentligen vara dömt att misslyckas.
Det rör sig trots allt om en 120 sidors monolog, där inget konkret händer, men där varje ord är betydelsefullt. Det är med andra ord svårt att skapa dramatisk spänning, och ännu svårare att stryka i texten för att få till stånd en acceptabel längd, utan att göra texten obegriplig.
Pekka Laiho ror ändå iland den här uppgiften med hedern i behåll. Visst märks strykningarna ibland, då behandlingen av vissa teman, som slaveriet eller Gudsproblematiken, blir ganska rumphuggen. Å andra sidan fokuserar Laiho på Jean-Baptiste Clamences personliga historia, och skapar därmed ett enhetligt porträtt som i sig innehåller många av de mest väsentliga frågeställningarna.
Därtill lyckas Laiho skapa en hel del oväntad komik av sin advokats berättelse om de glada dagarna i Paris. Han vältrar sig i sina forna synder, och leverera sylvassa observationer om samhällets dubbelmoral med ett leende på läpparna.
Han berättar om sitt nuvarande liv i Amsterdams skummaste kvarter, där han med den självpåtagna titeln domare-botgörare förklarar sig skyldig till allt, och därmed också tagit sig rätten att döma alla andra.
Ljuseffekter används sparsamt och till stor effekt, men annars hänger allt på Laiho, som utan större åthävor fängslar sin publik med sin berättelse.
En god skådespelare och en stark text, mer än så behövs egentligen inte.