Skurken i huvan svår att fånga
Medierna är lakejer, Finansministeriets tjänstemän hänsynslösa bödlar i den avslutande delen av Ryhmäteatteris Eduskunta-trilogi.
Regi: Susanna Kuparinen. Dramaturgi: Jukka Viikilä. Föreställningsdramaturgi, scenografi: Akse Pettersson. Research: Jari Hanska, Susanna Kuparinen, Olga Palo. Musik: Kerkko Koskinen. Video: Anna Paavilainen. Ljud: Markus Bonsdorff. Ljus: Ville Mäkelä. Kostym: Saara Ryymin.
På scenen: Noora Dadu, Jari Hanska, Mitro Härkönen, Santtu Karvonen, Martina Myllylä, Matti Onnismaa, Piia Peltola, Pihla Penttinen, Robin Svartström.
Premiär på Ryhmäteatteri 26.9.
För ett par veckor sedan spred sig en skämtteckning likt en löpeld på sociala medier. Teckningen föreställer statsminister Juha Sipilä som försöker sno en kvinnas byxor med motiveringen "Finland är i kris".
Absurt, ja, men likväl den dominerande berättelsen i offentligheten just nu. Varje dag får vi ju höra att Finland är på fallrepet, och att regeringen därför måste ta från de allra svagaste i samhället.
Men hur har egentligen den här frasen lyckats etablera sig som en vedertagen sanning?
Den frågan söker man svar på i Eduskunta 3 – en föreställning som bygger på lika stora delar teater och journalistik.
Efter tre timmar har journalisten och regissören Susanna Kuparinen och hennes arbetsgrupp också lyckats spräcka de flesta av Sipiläs argument på scenen. Hjälp får de från Grekland, där landets förre finansminister Gianis Varoufakis framför kameran pedagogiskt förklarar varför sparpolitik gör så stor skada.
Vi får också argumenten utstakade i siffror: Alltmedan EU sanerat har till exempel barndödligheten i Grekland stigit med 43 procent.
Svagare dramaturgi
Lika häftig teater som Eduskunta 2 från 2012 blir det tyvärr inte. Dramaturgin i den nya föreställningen är spretigare, inte stram som i den thrilleraktiga föregångaren.
Den här gången har man heller inte en lika tacksam skurk att jaga. Medan spåren i Eduskunta 2 till sist ledde till en karismatisk Lasse Laatunen, dåvarande arbetsmarknadsdirektör för Finlands Näringsliv EK – i Matti Onnismaas gestaltning en bov som lätt hade platsat i en Bondfilm – är fienden i den nya föreställningen en skingrad, anonym skara.
Vilka är det då som kör över Santtu Karvonens nervöst flabbande Antti Rinne som vill stimulera ekonomin i stället för att skära ner? Vem hjälper Robin Svartströms mjäkige Juha Sipilä att elda ner välfärdsstaten bakom fondväggen?
Det är Finansministeriets tjänstemän, klädda i svarta huvor, som pekas ut som välfärdsstatens främsta fiende.
Trots att man underbygger den här analysen med olika källor, är de ondskefulla tomtarna ur ett dramatiskt perspektiv ändå svårgreppbara motståndare.
Medier under lupp
Medan både ettan och tvåan byggde på journalistiska scoop, handskas trean med information som i princip är öppen för allmänheten – en åtstramningspolitik som pågår mitt framför näsan på oss.
Det betyder emellertid att Kuparinen och hennes researchgrupp arbetat med ett konstant växande material, vilket kan förklara den smått ofokuserade hållningen.
Den kan i sin tur vara orsaken till att föreställningen får en rätt trög start med Pihla Penttinens Jutta Urpilainen i rosa kavaj och Mitro Härkönens Jyrki Katainen med präktig blåtira, som inte riktigt lyckas få upp energin på scenen.
Men i slutet av första akten börjar det hända saker. Nu går man åt mainstreammedierna och granskar deras roll under valrörelsen 2015. Enligt Kuparinen & co har maktens främsta bundsförvant presskort och trenchcoat och centerledaren Sipilä som sin romantiske hjälte, vilket Martina Myllyläs fräcka och skickliga murvelparodi illustrerar.
Socialdemokrat förhörs
Andra akten är överlag fräsig, späckad med både humor och drama.
Likt en outtröttlig naturkraft levererar Santtu Karvonen den ena klockrena parodin efter den andra. Han spelar bland annat Erkki Liikanen, här framställd som en socialdemokrat som glömt sina ideal, som helst åker på fisketur på Saimen och skriver mysiga Facebook-uppdateringar om dagens fångst.
Underhållande blir mötet mellan Liikanen och arbetsgruppen (här en flock naiva Disneydjur) som försöker pressa fram ett svar på varför Finlands banks chef, som själv gjort en klassresa, nu förespråkar en politik som bromsar upp social rörlighet.
Men den farligaste politiska maktfaktorn, enligt Kuparinen & co, är förre EU-kommissionären Olli Rehn (Karvonen igen!). Statistik från ett krisande Grekland projiceras på väggen och får tjäna som bevismaterial.
Sannfinländarna hejaklack
När politikerna för sista gången samlas i Ryhmäteatteris plenisal – en underfundig svart rektangel på scengolvet – får Sannfinländarna nöja sig med att agera skränig hejaklack till Centern och Samlingspartiet.
På slutet av föreställningen går Kuparinen in för att visa allvaret i sparpolitiken. En polisutredning används för att demonstrera hur Helsingfors nerbantade socialbudget drabbar människor. Det här är ett stark, rörande scen där följderna av politiska beslut konkretiseras i kött och blod, i ett alltför kort barnliv.
Trots sina skavanker är Eduskunta 3 med andra ord ett oerhört viktigt inlägg i den offentliga debatten. Åtminstone har den som lämnar teatersalongen lärt sig att det aldrig finns bara en sanning, att det alltid finns politiska och ekonomiska alternativ. Den insikten är värdefull för alla, oavsett var på den politiska kartan man befinner sig.