På jakt efter en svunnen kultur
Estlandssvenskar
Det är en diger bok som Mikael Sjövall har åstadkommit tillsammans med fotografen Patrik Rastenberger.
Drygt 200 sidor reportage om hur det står till med den estlandssvenska kulturen och det estlandssvenska språket.
Det här en bok för människor som är intresserade av de gamla svenskbygderna i Estland och som vill fördjupa sina kunskaper om Aiboland. Det är en bok med väldigt många rapporter om samtal på hemvändarveckor, svenska dagen-fester och talkosatsningar.
Ibland är rapporterna osystematiska utskrifter av det som har fastnat i diktafonen, ibland blir det fokuserade intervjuer som går på djupet.
Mikael Sjövall tecknar ett tydligt porträtt av Oskar Friberg, som har bott nästan hela sitt 95-åriga liv på Ormsö. Friberg återvände 1946 till Ormsö efter fyra år i Röda armén.
Då hade redan de flesta släktingar och vänner flytt ön och gränserna var stängda.
Det var utan tvekan den sovjetiska ockupationen som förkvävde livskraften i det som fanns kvar av den estlandssvenska kulturen efter kriget, skriver Sjövall.
I Spithamn träffar han författaren Birgit Eldh som har valt att flytta tillbaka från Sverige.
"Under hela min uppväxt talade mina föräldrar om livet tär heim. Det fanns en molande hemlängtan som aldrig släppte taget", säger hon i boken.
Men vistelsen i det gamla hemlandet försvåras av att Birgit inte till fullo behärskar estniska.
Sjövall möter många intressanta personer under sina strövtåg i Aiboland.
Lite betänksam blir jag när författaren väljer att peka ut en namngiven turistföretagare på Runö som före detta KGB-agent. I synnerhet som han inte konfronterar turistföretagaren med påståendena, för ett eventuellt bemötande eller klarläggande.
På Odensholm träffar Sjövall ett företagarpar som har valt att flytta från Tallinn till den vackra men otillgängliga ön. Flytten innebar att ön Odensholm efter en lång parentes blev bebodd igen. Men livet blev inte som nybyggarna hade tänkt sig. Fårskötseln lider av strikta EU-regler och Natura-bestämmelser gör det svårt att bygga nytt.
Transporten till ön är dyr och det får Sjövall att resonera kring Estlands knappa subventioner till skärgårdstrafiken och brist på en skärgårdsdelegation. Vad som undgår honom är att motorbåten, som företagarparet använder till att frakta får och turister med, nästan helt är finansierad med EU-pengar som Eesti saarte kogu (den lokala skärgårdsdelegationen) har slussat vidare till en stiftelse som står företagarfamiljen nära.
För alla som är intresserade av vad som hände med Svenska Folkskolans Vänners storsatsning på galeasen Hoppet (som ursprungligen byggdes i Spithamn) finns det ett kapitel om föreningen Vikan, som numera är skeppets ägare.
Reportageboken har, trots en fin layout och bra bilder, en anstrykning av att vara utgiven på eget förlag. Visserligen står Svenska Odlingens Vänners Förlag som officiell utgivare. Men ingen förlagsredaktör har uppenbarligen bearbetat och samordnat texterna utan i stället har några vänner till författaren fått stå för korrekturläsning och språkgranskning. Tyvärr är det ingen av dem som har behärskat estniska, så det blir lite galet när författaren citerar sina egna lovord över en frukost serverad på Ormsö.
Men hur går det då för den estlandssvenska kulturen?
I vimlet på svenska dagen-firandet i S:t Mikaelskyrkans källarvalv i Tallinn dominerar estniskan fastän de flesta som är närvarande definierar sig som svenskar.
De yttre attributen, den fysiska miljön och musealiseringen av den estlandssvenska kulturen har fått företräde framför en återupplivning av det svenska språket i de estländska svenskbygderna, sammanfattar Sjövall utvecklingen.
Nils-Erik Friis
skribenten är tidigare journalist och intresserad av Estland