Musikrecension: Estetisk mångfald i Hagalund
John Storgårds och Tapiola Sinfonietta framförde ett mångskiftande program, med början från Elliott Carters kompositon skriven långt efter uppnådd pensionsålder.
Tapiola Sinfonietta. Dir. John Storgårds, sol. Marko Ylönen, cello. Carter, Glazunov, Ligeti, von Zemlinsky. Tapiolasalen 25.9.
De flesta tonsättare fortsätter ännu att arbeta länge efter sedvanlig pensionsålder. Amerikanska Elliott Carter (1908–2012), som skrev musik ännu vid 103 års ålder, är ändå ett extremt fall.
John Storgårds och Tapiola Sinfonietta inledde fredagens konsert med Carters sista orkesterverk, Instances (2012) för kammarorkester. Det är en fräsch och livfull komposition där nostalgiskt smekande avsnitt konstrasterar med en fragmentarisk textur som kräver stor rytmisk precision.
Carter var en avantgardist, men Aleksandr Glazunov (1865–1936) var och förblev en traditionalist. Publiken fick njuta av stilfullt vackra – inte sockerdränkta – tolkningar av Glazunovs tre stycken för cello och orkester: Mélodie och Sérénade espagnole från 1887–1888 samt Chant du Ménestrel (Trubadurens sång) från 1900 med Marko Ylönen som solist.
I de två förstnämnda styckena har orkestern mestadels en ackompanjerande roll, medan den i Chant du Ménestrel blir kontrapunktiskt mer aktiv. Balansen var i båda fall optimal, så att cellons sjungande melodier fick rikligt med utrymme.
I György Ligetis (1923–2006) cellokonsert (1966) fick Ylönen visa upp en annan sida av sitt konstnärskap. Konserten börjar på ett sätt som påminner om Atmosphères, Ligetis kända verk från 1961. Solisten spelar en lång, knappt hörbar ton som orkestern tar upp och som så småningom växer till övertonsrika kluster.
Det senare av cellokonsertens två avsnitt är mindre statiskt, men präglas lika mycket av ett ständigt vacklande mellan ljud och väsen. I slutet tynar cellons ljud bort och kvar blir tysta knackningar och rassel.
Kvällen, som gav en inblick i många olika estetiska världar, avslutades med österrikiska Alexander von Zemlinskys (1871–1942) Kammarsymfoni. Egentligen var det fråga om Richard Dünsers ett par år gamla arrangemang av von Zemlinskys andra stråkkvartett, som kompositören slutförde 1915.
von Zemlinsky var Arnold Schönbergs vän och svåger, och Kammarsymfonin har mycket gemensamt med den tidiga Schönbergs mörka expressiva uttryckssätt, som verkar beskriva inre eller undermedvetna men desto starkare känslor. Storgårds dirigerade med hjärteblod, och orkesterns insats var berömvärd.