Musikrecension: Mälkkieufori i luften
Det är något speciellt med veckorna då en orkesters blivande chefdirigent dirigerar sin nästa orkester. En ömsesidig spänning finns ofta i luften, troligtvis också förväntningar, eftersom bägge parter vill göra väl ifrån sig inför det långa samarbetet.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent Susanna Mälkki. Solist Frank Peter Zimmermann, violin. Ljadov, Sjostakovitj, Tjajkovskij. Musikhuset 24.9.
Susanna Mälkki, HSO:s nästa chefdirigent, är känd som en framstående, krävande och omutlig tolk av ny musik men vill nu också profilera sig inom den klassisk-romantiska repertoaren, speciellt när hon tar över en orkester med lika traditionell profil som HSO.
Inget fel i sig på det helryska programmet med tre tonsättare – Anatolij Ljadov, Dmitrij Sjostakovitj och Pjotr Tjajkovskij – men om man väljer att spela två stora verk av de två kändaste kompositörerna blir inte värst många minuter över för mera okänd musik. Nu satsade man på säkra kort och missade samtidigt chansen att spela riktigt spännande rysk musik.
Kvällens minst kända profil var Ljadov, Rimsky-Korsakovs elev och Prokofjevs lärare, som samtidigt var en miniatyrernas mästare som aldrig egentligen kom att fullborda något större verk. Det tio minuter långa Fragment de l'apocalypse hör till hans längsta skapelser och är i sig helt fascinerande, som en blandning av Musorgskij och Wagner som med sina skiftande sinnesstämningar kunde fungera som ett mellanspel i någon opera, lika mystiskt händelserikt och hemlighetsfullt.
Konserten gav en aning om vilka kvaliteter Mälkki kan komma att vilja ta fram hos orkestern i framtiden. Orkestern var uppenbart taggad, inte minst i Tjajkovskijs femte symfoni. Man spelade genomgående med precision och stringens, även om den tekniska fulländningen nästan prioriterades på känslans bekostnad. Blodet, svetten och tårarna var som förtäckta av ett tjockt lager maskara.
Frank Peter Zimmermann spelade Sjostakovitjs andra violinkonsert med hårresande virtuositet på sin Stradivarius som har en sällsynt bärande ton. Zimmermann har en lite butter min och ett bryskt uttryck i ansiktet, men spelar flinkt, träffsäkert och tekniskt fullödigt.
För den som vill uppleva ett härligt ögonblick från konserten rekommenderas Zimmermanns extranummer, finalsatsen ur Bachs sonat i a-moll BWV 1003, som kan ses på Yle-arenan (för övrigt i a-moll och inte i e-moll som Yle uppgav). Zimmermann spelar sin Bach rappt och kapriciöst, med lätt stråke och säkert grepp, och en hel del snabbare än många andra. Christian Tetzlaff – som nästa vecka spelar med Stadsorkestern – spelar troligtvis ännu snabbare men knappast med lika slipad ton.