Vilse i manlig mytologisk barrskog
Tematiskt lyckas Janne Reinikainens Kivitolkning inte bidra med många aha-upplevelser.
Text: Aleksis Kivi. Regi: Janne Reinikainen. Dramatisering: Janne Reinikainen, Eva Buchwald. Scenografi: Kati Lukka. Kostym: Tarja Simonen. Musik: Timo Hietala. Ljus: Max Wikström. Ljud: Jani Peltola, Esko Mattila. Koreografi: Milla Koistinen. Mask: Petra Kuntsi. På scenen: Maruska Verona, Juhani Laitala, Karin Pacius, Aku Hirviniemi, Leo Honkonen, Tuomas Rinta-Panttila, Paavo Kääriäinen,Inga Björn, Johannes Holopainen, Olli Ikonen, Seppo Pääkkönen, Markus Riuttu, Anne Jekunen, Irene Lång.
Premiär på Nationalteatern 23.9.
Väinö Linnas hårt arbetande Jussi och Aleksis Kivis godtrogne, men tölpige Esko är fortfarande populära litterära förebilder när den nationella identiteten ska stakas ut i offentligheten.
Nationalteatern väljer att återuppliva den senare myten när man nu sätter upp Kivis klassiska lustspel Sockenskomakarna från 1864.
Aku Hirviniemis Esko är en enkel man som plikttroget lyssnar till sin far Topias (en brännvinspimplande Juhani Laitala på bastulaven). När Esko ska bege sig ut på friarstråt, hedrar han släkttraditionen och tar på sig faderns gamla linne med lejonlogga och ett matchande halsband.
Regissören Janne Reinikainen använder sig flitigt av politiska symboler – inte sällan går tankarna till Sannfinländarna, även om ett ansikte mycket likt statsminister Juha Sipiläs dyker upp på en
teckning föreställande en efterlyst skurk.
Det är ett slags mörkt och grovt redneckland som Reinikainen målar fram i sin Kiviadaption. Mycket krut läggs på scenografin som hämtar näring ur bekanta nationalromantiska landskap. Kati Lukka trollar fram barrskog, bastulavar och den klassiska ungdomslokalen på Nationalteaterns stora scen.
Eskos övergångsrit blir ett slags bild av idéstriden i dagens Finland. Vi följer honom på en resa från en värdemässigt homogen gemenskap till ett pluralistiskt samhälle – här konkretiserat i grannbyns
bröllopsfirande. På kalaset möter Esko liberala, kulturellt bevandrade människor som pratar engelska, skålar i vittvin till kärlekens och konstens lov och framför eklektiska dansnummer.
Ingen djup analys
Trots de dagsaktuella referenserna är mycket sig likt i Reinikainens version. Det blir bastubad, klar Koskenkorva och huvudlöst våld.
Den politiska analysen har sina poänger, men når inte särskilt djupt, ställvis förefaller den som rätt påklistrad och enkelspårig.
Musiken är stämningsfull och visst är många Reinikainens panoramiska gruppscener snygga, även om de ofta är onödigt utdragna.
Andra akten inleds bombastiskt när sjömannen Niko (Tuomas Rinta-Panttila) på en snurrande piedestal, omgiven av allehanda människomonster, berättar om dekadensen han bevittnat på sina äventyr i utlandet. Människor med djurmasker och bara överkroppar känns emellertid som flitigt återanvänt inslag inom populärkulturen.
Kivis språk sitter snyggt i skådespelarnas munnar, men tematiskt lyckas denna klassikertolkning inte bidra med många aha-upplevelser.
Föga överraskande tyr man sig dels till Sannfinländarna, dels till en manlig konstkanon med Kivis manstyper och Gallen-Kallelas motiv, när Finlandsbilden ska diskuteras – om än kritiskt – på teaterscenen.