Filmrecension: Otrohetens janusansikte
Drama
Manus: Jean-Claude Carrière, Caroline Deruas. Foto: Renato Berta. Musik: Jean-Louis Aubert. I rollerna: Stanislas Merhar. Clotilde Courau, Lena Paugam, Mounir Margoum, Jean Pommier.
Vitsord:
Fransmannen Philippe Garrel gjorde filmer redan på 1960-talet och estetiken och kromatiken i I skuggan av kvinnor (L’ombre des femmes) kan rentav föra tankarna till nya vågens gamla svartvita filmer kryddade med en dos bressonsk minimalism. Ingredienserna kärlek, otrohet och svartsjuka är naturligtvis eviga men regissören har verkligen inte uppdaterat könsrollstänkandet.
Pierre (Stanislas Merhar) är i färd med att göra en dokumentär om den franska motståndsrörelsen och intervjuar en gammal kämpe. I hustrun Manon (Clotilde Courau) har han en trogen medarbetare och kollega som stöder honom i ett äktenskap som utstrålar harmoni och kärlek.
Det oaktat inleder Pierre plötsligt ett förhållande med den unga arkivassistenten Elisabeth (Lena Paugam) utan att ha den minsta tanke på att överge hustrun. Mer komplicerat blir det då Elisabeth på ett kafé upptäcker hustrun med en annan man. Efter att länge ha tvekat avslöjar hon slutligen för Pierre att även hans hustru är otrogen. Det innebär att makens hela värld rasar som ett korthus. Vad som för honom är fullkomligt naturligt och odramatiskt äger ingen tillämpbarhet på hustrun. Det är skillnad på otrohet och otrohet.
Det må gälla otrohetens paradoxer och konsekvenser men som film är I skuggan av kvinnor en alltför okomplicerad historia om komplicerade saker. Det monokroma fotot har en grafisk skönhet men dialogen känns torftig och sonen Louis Garrels resonerande ”voice-over” är varken från eller till. Något hängande i luften blir dessutom temat med motståndsrörelsen även om det visar sig att den gamle kämpen farit fram med osanning.
I skuggan av kvinnor känns helt enkelt loj och letargisk och nästan helt renons på fransk esprit.