Filmrecension: Gripande om Estlands ödesdagar
Krigets vansinne och brutalitet skildras nu genom estniska ögon. I 1944 kämpar esterna mot både Hitlers och Stalins arméer.
Krigsdrama
Manus: Leo Kunnas. Foto: Rein Kotov, Mart Taniel. I rollerna: Kaspar Velberg, Kristjan Üksküla, Maiken Schmidt, Gert Raudsep, Hendrik Toompere Jr.
Vitsord:
Elmo Nüganens 1944 är årets estniska Oscarkandidat, ett krigsdrama där broder kämpar mot broder. Det är fråga om en finländsk-estnisk samproduktion och på den punkten får man lust att dra en parallell till Klaus Härös Fäktaren, en annan Oscarkandidat med baltiska trauman för ögonen.
Nu är det ju inte första gången som Nüganen, kanske bäst känd som teaterregissör, tar sig an de närhistoriska spökena. Men där Namnen på marmortavlan (Nimed marmortahvlil, från år 2002) tog avstamp i det estniska frihetskriget – i efterdyningarna av första världskriget – har turen nu kommit till andra världskriget.
Det är ett på många sätt traumatiskt kapitel som når sin kulmen när Röda armén sommaren 1944 knackar på dörren till Estland – än en gång. Inledningsvis ansluter vi oss till ett estniskt Waffen SS-kompani i vilket ingår också Karl Tammik (Kaspar Velberg), en ung man som inför hotet från den rysk-sovjetiska ockupationsmakten valde den tyska uniformen.
Så varvas det blodiga skyttegravskriget med en inre monolog som banar väg för bittra minnesbilder av släktingar och vänner som sommaren 1941 skjutsades till Sibirien (mera om detta i Martti Heldes Risttuules, aktuell på Kärlek och anarki). Det dåliga samvetet lämnar honom inte i fred, vodkan, fältradioskvalet och kamratskapet till trots.
Till en början lyckas man hålla den numerärt överlägsna Röda armén stången men när det sedan blir dags att skrida till reträtt faller korthuset samman. De estniska soldaterna frågar sig vems krig man egentligen utkämpat allt medan ”Svin-Adolf” och hans ideologiska bundsförvanter får veta hut.
Inte för att gräset är så mycket grönare på andra sidan av staketet. Här handlar det om Kristjan Ükskülas röda undersergeant – och landsman – som på frontavsnittet i Ösel vägrar avrätta en grupp tonåringar som enligt den officiella (läs: sovjetiska) historieskrivningen sorterar under rubriken ”fascister” och ”folkfiender”.
Det här är typiskt för Elmo Nüganens film, ett krigsdrama som i inget skede sticker under stol med krigets vansinne och brutalitet. Men som trots detta anlägger ett humanistiskt och till och med försonligt perspektiv på det tragiska händelseförloppet.
Dramaturgiskt är filmen nästan lika spännande. I stället för att haka upp sig på enskilda människoöden väljer manusförfattaren Leo Kunnas att lyfta fram ödets ironi, krigets obönhörliga logik.
Det innebär att fokus i filmen förskjuts från de tysksinnade till de rysksinnade, bara för att gå i mål med en rysk vapenbroder som i Tallinn kommer med en försonlig gest. Den är riktad till Karl Tammiks syster (Maiken Schmidt), varpå cirkeln är sluten.
Vill man vara kritisk kunde man hävda att det i filmen vankas mera krutrök än persondrama och gestaltning, att den politiskt knepiga bakgrunden inte ges så mycket utrymme (som en dåligt påläst tittare har rätt att kräva).
Men kanske är också detta en sanning med modifikation. I termer av slagfältsdramatik är och förblir 1944 en fängslande och smärtsamt intensiv sak – till skillnad från Namnen på marmortavlan som gick vilse inte minst i stridens hetta.
Det är hart när omöjligt att underskatta filmens betydelse på hemmaplan, men gärna skulle man se att även den finländska publiken hakade på. Inte bara är det lätt att dra paralleller (och icke-paralleller) till vår egen historia, den eldfängda tematiken till trots lyckas regissören hålla huvudet kallt, utan att falla tillbaka på sentimentala omskrivningar.
I Elmo Nüganens broderskrig finns det inga skyldiga, blott offer och förljugna samhällssystem. Samt en och annan historisk oförrätt.