Scenexperiment värjer sig mot tolkningar

Sambandet mellan dans och musik är ett komplext och betydelsefullt fenomen som fått, får och kommer att få väldigt olika utfall. Det finns mängder av exempel på att gå med eller mot, på att låta elementen flyta samman, stå i dialog på olika sätt eller existera parallellt med få beröringspunkter.

I den samtida scenkonsten som ofta omdefinierar och bygger upp sina premisser föreställningsvis kan vad som helst ske. När man som Liisa Risu med arbetsgrupp utgår från musik men inte spelar upp den vid föreställningen blir det speciellt komplext, intressant men också krävande.

I Valon paino/Licht und Masse/Heavy Light står György Ligetis massiva orgelverk Volumina från det tidiga 1960-talet som utgångspunkt. Man har tagit fasta på den grafiska notationen av klustermassor och deras rörelse samt de rumsliga och illusoriska perspektiv samt möjligheter att utforska sambandet mellan dans och musik de ger.

Kollektivt medvetande

Häromåret var Liisa Risus Soiva/WKL en av de absolut intressantaste och mest omvälvande föreställningar jag sett. Då stod satser ur J.S. Bachs Das Wohltemperierte Klavier som utgångspunkt för det sceniska skeendet men utan att publiken fick höra musiken. Det sceniska skeendet var väldigt strukturerat, enigmatiskt och fantasieggande och musiken närmare det kollektiva medvetandet. Jag såg uppspelet i idrottshallen i Berghäll.

I Valon voima hör man inte heller Ligetis musik men däremot olika maskinella ljud framkallade bland annat av fläktar på scenen tillsammans med inspelat material som även inkluderar text. Det skapar inte en så koncentrerad och fokuserad situation som i Soiva/WKL. I stället blir ljudvärlden betydelsefull i samverkan med scenens andra föränderliga element – ljuset, kostymer och textiler och givetvis dansen och rörelsen i varierande kluster.

Uppställningen är installationslik och avantgardistiskt experimenterande på ett sätt som binder samman det tidiga 1960-talet med vår tid.

Läktaren är borttagen och publiken kan röra sig längs fyra flanker och ta del av det hela ur olika perspektiv. Vi är ganska många och man ställer sig ju inte gärna framför någon annan – i praktiken är rumslösningen något begränsande.

Publiken experimenterar

På scenen samsas strålkastare och teknisk apparatur med en vit dansmatta i kvadratiska områden. En enorm och ljudlig propellerfläkt är dominerande och den blåser också på dansarna. Man ser ljud- och ljussättarna, koreografen och de fem dansarna hela tiden vilket förstärker experimentkänslan och bryter mot blackboxens illusoriskhet.

I denna öppna och experimentella struktur kan man inte skapa sig definitiva tolkningar. I stället har man en kittlande känsla av att vad som helst kan ske när som helst. På den punkten är åskådarna om inte direkt medskapande så i alla fall hela tiden involverade i det experimentella.