Musikrecension: Mästarens egenartade lieder
Det finns många goda sätt att tolka Sibelius sånger, och Helena Juntunens hör till de allra bästa, skriver Anna Pulkkis efter helgens Sibeliuskonserter.
Helena Juntunen och Sanna Nuutinen, sopran, Waltteri Torikka, baryton, barnsolister (Mikko Elias, Adeliina Maliniemi, Alviina Maliniemi, Iiris Sydänmäki, Elias Tyrsky), Pami Karvonen, piano. Sibelius.
Riddarhuset 19.9.
Sedan 2013 har Sjundeå sångakademi ordnat mästarkurser och konserter i den västnyländska kommunen. Sibeliusjubileumsårets storsatsning var konsertserien Sibelius 109, där Sibelius samtliga solosånger framfördes av framstående inhemska sångare under fyra konserter på Riddarhuset.
Vid seriens tredje konsert på lördagskvällen uppträdde sopranerna Helena Juntunen och Sanna Nuutinen, barytonen Waltteri Torikka samt barnsolister. Pianist var – liksom under hela konsertserien – Pami Karvonen, som även har planerat konserthelheterna.
Konserten gick under rubriken Före sin tid och visst innehöll programmet många av Sibelius mest egenartade skapelser i genren, såsom de åtta sångerna till text av Ernst Josephson opus 57, sångerna Jubal och Teodora opus 35 samt till exempel Norden och Vem styrde hit din väg? ur sista sångopuset, Sex sånger till text av Runeberg opus 90.
Det finns många goda sätt att tolka Sibelius sånger, och Helena Juntunens hör till de allra bästa. Varje ord och varje musikalisk fras var laddad med känsla och mening, så till den grad att hon ställvis riskerade att gå till överdrift. Rösten glödde och opusen 57 och 90 blev till fantastiska upplevelser.
Opus 57 är en brokig samling vad både texterna och musiken beträffar. Josephsons dikter innehåller såväl symbolistiska berättelser (Älven och snigeln) som introspektion (Jag är ett träd). Hertig Magnus är en version av legenden om prinsen Magnus Vasas (1542–1595) möte med en sjöjungfru, och Näcken handlar om ett ämne som Josephson även bearbetade i sina målningar.
Opuset blev färdigt 1909, inte långt före fjärde symfonin. Sibelius tar avstånd från den funktionella harmonin utan att helt överge den tonala bakgrunden, och i synnerhet i Näcken bidrar den ombytliga pianotexturen till det modernistiska intrycket. Sin brokighet till trots fungerar opus 57 utmärkt som sångcykel.
Av Vänskapens blomma opus 57 nr 7 finns även en tidigare, helt annorlunda version, som Sanna Nuutinen tolkade gediget. Nuutinen sjöng även båda två versionerna av Hymn to Thaïs, som är Sibelius enda engelskspråkiga sång.
Det annonserades att barytonen Waltteri Torikka kände sig förkyld. Måhända påverkade det prestationen, men hans barytonröst var i alla fall välfokuserad, märgfull och vacker. Tolkningarna var kanske inte direkt trollbindande men genomgående trovärdiga från den febrilt kromatiska Teodora till den resignerande Kom nu hit, död! ur Trettodagsafton opus 60.
Karvonens uppgift som pianist var enorm, och med undantag av några svagare stunder löpte fingrarna på bra. En stor fördel med en sådan här encyklopedisk utgångspunkt är att även sällan hörda sånger blir framförda. Jubal med sina djärva, nobla melodibågar är en riktig pärla, och Serenad, Sibelius första sång, är förtjusande.
Å andra sidan kan det kännas förpliktande att precis allt måste vara med. Julsångerna op. 1 var ett litet udda inslag, även om det var en glädje att lyssna på barnsolisternas klockrena röster. Hoppas att gruppen får konsertera flitigt i december!