Musikrecension: Affekter och symboler
Sällan har väl den musikaliska barockestetikens retoriska sida blivit så klart och medryckande levandegjord som vid inledningen på Helsingfors Barockorkesters femte konsertsäsong i Musikhuset.
Helsingfors Barockorkesters konsertserie. Duo Arparla: Davide Monti, violin, Maria Cleary, harpa. Musikhuset, Camerata 20.9. Uccellini, Rossi.
Duo Arparlas violinist Davide Monti började med att i ett nötskal ge en inblick i barockens affekt-, gest- och symbollära med commedia dell'arte som inkörsport för att därefter, tillsammans med harpisten Maria Cleary, demonstrera ett antal musikaliska aspekter härpå.
Som utgångspunkt hade man valt några av den musikhistoriska doldisen, violinvirtuosen Marco Uccellinis (ca 1603–1680) verk för violin och continuo – som kan heta till exempel sinfonia eller sonata – samt två av kollegan Michelangelo Rossis (ca 1601-1656), vars liv är något mer utförligt dokumenterat, famösa cembalotoccator.
Bägge hörde till sin tids mest experimentella figurer, som periodvis tjänstgjorde samtidigt vid Estehovet i Modena, och om Uccellinis musik inte sällan klingar häpnadsväckande modern för sin tid är Rossis superkromatiska toccator, inte minst den sanslösa nr VII, så avancerade att vissa passager gott och väl kunde ha varit skrivna den dag som i dag är.
Tidlös improvisation
Affektläran, med sina allmängiltigt vedertagna symboler, tjänade en nog så viktig funktion i en tid när pappret var lyxvara och improvisationen ett lika självklart sätt att musicera som i jazzen 300 år senare.
Vår gladlynta italiensk-irländska duo bjöd även på en finfin improvisation på La Mantovana och inledningsvis kunde man nästan ha misstagit Monti för en gammal mästerspelman från Orsa med en variant på Ack Värmeland du sköna eller, ännu hellre, Smetanas Moldau-version av melodin. Så slås broar över sekler, stilar och kulturer i det spontana musicerandets tecken.
Harppartierna, enormt uttrycksfullt gjorda av Cleary, är givetvis ursprungligen koncipierade för cembalo, men fungerade hur flott som helst på hennes modell av den italienska barockharpan, arpa doppia.
Och sällan har man väl hört ett så mödolöst kalibrerat, rent, smak- och själfullt barockviolinspel som det Monti presterade. En på det hela taget lika pedagogiskt och musikaliskt stimulerande som överlag njutbar start på HeBo:s höstsäsong, som fortsätter om tre veckor med det egna gänget och musik av Corelli, Vivaldi och Roman.