Musikrecension: Fagotten som shaman
Yrjö Hjelts halvtimmen långa fagottkonsert bjuder på lagom tuggmotstånd utan att krångla till det i onödan.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Johannes Gustavsson. Solist: Mikko-Pekka Svala, fagott. Nielsen, Hjelt. Musikhuset 18.9.
Alla fagottfans fick i fredags en tidig julklapp av det mer angenäma slaget med HSO:s stämledare Mikko-Pekka Svala som initiativtagare och ceremonimästare. Yrjö Hjelts splitternya fagottkonsert är skriven för liten symfoniorkester av sinfoniettatyp, men fungerar utmärkt även med en större stråkensemble och HSO-stråkarna kreerade stundtals läckert sammetsmjuka klangmattor.
Hela orkestern klingade för den delen läckert, vilket inte är någon överraskning med tanke på att en av landets främsta instrumentatörer var i farten. Hjelt (f. 1953) är i första hand känd som en stilistiskt flexibel och virtuos arrangör, medan hans ävenså estetiskt mångfasetterade tonsättargärning inte fått på långt när samma uppmärksamhet.
Den knappa halvtimmen långa, mestadels tonalt baserade konserten var ett bra exempel på Hjelts förmåga att skriva ändamålsenligt och tacksamt för samtliga orkesterinstrument, bjuda på lagom tuggmotstånd men inte krångla till det i onödan, vara lättillgänglig utan att bli banal samt hålla helhetsdramaturgin i ett säkert grepp.
Den fyrsatsiga helheten är försedd med titlarna Solitude, Confusion, Emergence samt Revival & Purification, men även om tonsättaren tänkt sig någon form av känslomässig utveckling behöver inte lyssnaren ta det alltför allvarligt. Detta är absolut musik, och absolut välljudande sådan, även om ett utommusikaliskt element för den skull inte behöver uteslutas.
Stilistiskt rör vi oss från inledningens expressiva solokadenser via andra satsens jazzigt svängiga partier, med tvättäkta walking bass, och den mer kontemplativa tredje satsen till finalens syntes och katharsis.
Den väldesignade solostämman presenterar effektivt fagottens väsensskilda ansikten från shamanen och gycklaren till drömmaren och tusenkonstnären; alla suveränt gestaltade av Svala, som ledigt bemästrade såväl intrikata multifoner som smäktande kantilenor.
Öppna tonlandskap
Johannes Gustavsson, chefdirigent för Uleåborgs stadsorkester och Värmlandsoperan, lyfter gärna fram ny nordisk musik och verkade trivas ypperligt i de öppna hjeltska tonlandskapen. I Nielsens Heliosuvertyr är landskapet Egeiska havet och såväl den magiskt valthornsfärgade inledningen som det animerade mittpartiet gjordes med intensitet och finess.
Helios är Nielsens i dagsläget populäraste fristående orkesterverk medan fjärde symfonin, Det uudslukkelige, är den även i Helsingfors oftast spelade av hans symfonier. Även om undertecknad är själaglad varje gång Nielsen står på programmet hade jag önskat mig ett snäppet mer kreativt repertoarval: varför inte Saga-Drøm eller Pan og Syrinx och varför inte trean, sexan eller mästerverket, femman.
Med det sagt skall Gustavsson ha en eloge för sitt imponerande sätt att lotsa de modigt satsande stadsorkestermusikerna genom det krävande partituret. Det gäller att hålla tungan rätt i mun i de ständigt skiftande tempona och karaktärerna och Gustavsson trampade sällan fel, även om musikens outsläckliga energinivå hade tett sig än mer överväldigande slutets onödigt väl tilltagna ralletando förutan.
Publicerad i HBL 20.9.