Helsingfors 1945
Av de tre författarna till boken om Helsingfors 1945 med undertiteln "huvudstad och fred" har bara den äldste, Jyrki Vesikansa personliga minnen av denna egendomliga tid mellan krig och fred. Det är lite synd, trots sakkunskapen hos de två andra skribenterna, Samu Nyström och Laura Kolbe. Närvaron i det förflutna blir lidande. Däremot är faktamaterialet nästan överstort.
Helsingfors, Historia
Författarna får ursäkta, men en viktig del av boken består av fotografier från den tid som var. En bild berättar visserligen kanske inte mer än tusen ord, men tidsatmosfären slår igenom i bilderna från denna tid, som var präglad av bostadsbrist, knapphet på livets enklaste förnödenheter och närvaron av den allierade kontrollkommissionen, som hade erövrat hotell Torni. Vi unga tyckte att de ryska officerarna vi mötte på Norra esplanaden närmast var komiska pappfigurer i sina skitbruna kappor. Mycket mer av dem såg man inte. Skolorna fungerade, barn föddes, en stor del av armén hade hemförlovats. Landet hade överlevt, det fanns en morgondag. Barn som sänts till Sverige undan kriget återvände.
Bildmaterialet har monopoliserats genom en leverantör, det längesedan försvunna företaget Finlandia-Kuva, vilket ger en viss ensidighet. Annat kompletterande bildmaterial hade stått att få. På omslaget finns en bild från järnvägstorget 1945, förmodligen från den "fredsdans" som arrangerades den 10 maj. Det intressanta är inte enbart folkmängden, utan det faktum att alla de byggnader som syns på bilden är kvar.
Därmed antytt att Helsingfors förstörelse genom ryska bomber var relativt liten. Ändå var behovet av nya bostäder stort. Den destruktion som senare skedde (brutal rivning av äldre hus) verkställdes helt på egna kortsynta initiativ.
På några ställen talar skribenterna om Helsingfors som "storstad". Det är enligt min uppfattning helt felaktigt. Staden hade vid början av år 1945 334 700 invånare, långt fler blev det inte vid årsslutet. Verkan av den stora inkorporering som skedde kom småningom. 70 år senare hade stadens invånarantal fördubblats, men Helsingfors förblev en "stor småstad" jämförd med Stockholm, som kan kallas en "liten storstad". Detta betonar den sena och tröga urbaniseringen i ett Finland där lantliga och provinsiella värderingar alltjämt har bärkraft.
De tre författarna ger nyttiga påminnelser om en epok som är obekant för de flesta helsingforsare av i dag. Det var svårt att resa (många av de fåtaliga bilarna kördes alltjämt med gengas). Fönstren i en del bostadshus var alltjämt täckta med papp efter de ryska bombningarna i februari 1944. Demokratin fungerade genom ett riksdagsval i mars, trots att de tyska trupperna ännu inte hade drivits ut ur Lappland, Hitler levde. En ny politisk konstellation skulle bryta med det förgångna. Kommunisternas medverkan ansågs nödvändig.
Någon släkting till mig hade gjort den sensationella upptäckten att en kalkon fanns till salu någonstans i staden. Jag fick i uppdrag att hämta denna raritet. Vi som var borgare och hade gård på landet levde någorlunda gott, i motsats till alla dem som handskades med sina livsmedelskuponger och längtade efter ett kaffe som bara fanns droppvis. Den konsumism som vi lever i kom senare, efter OS 1952.
Det var en tid av uppbyggnad och nystart, trots det betungande krigsskadeståndet och rädslan hos många att ryska hot kunde bli verklighet. Men det fanns också en pålitlig Paasikivi och en visserligen fragil president Mannerheim, som reste till Portugal, eventuellt i rädsla för att också han skulle bli anklagad som krigsförbrytare. Det ställföreträdande lidandet fick övertas av män som Ryti och Tanner.
Bokens syfte är att bekämpa minneslösheten. I det avseendet uppfylls ändamålet. Man får hoppas att de kommande tre åren med alla sina nationella jubileer, hedrande och ibland sorgesamma, inte ger anledning till en total inflation av minnesböcker, som kan tänkas eliminera varandra.
Jörn Donner