”Mickes telefon är stenålders”
Apollo 21 rolig barnteater, starkt förankrad i publikens vardag.
Apollo 21. Text, regi: Paul Olin. Scenografi: Lars Idman. Musik, ljud: Oskar Silén. Koreografi: Riina Huhtanen. På scenen: Mikael Strömberg, Oskar Silén. Teater Taimines premiär på Drumsö lågstadieskola 16.9.
”Kan någon köpa ett barnförbjudet datorspel åt mig?”
Skådespelaren Mikael Strömberg, på scenen en tolvårig spelfrälst kille, möts av ett hav av ivrigt viftande barnhänder på Drumsö lågstadieskola. Alla vill hjälpa Micke få det eftertraktade spelet Apollo 21 med den lockande ”förbjudet under 18 år”-varningen. När han ställer frågan till en lärare i publiken får han däremot ett pedagogiskt motiverat nej.
Det här är Teater Taimines trumfkort: rolig barnteater, starkt förankrad i publikens vardag, utan tråkig pekpinne. Fast visst inser Micke själv till sist att timmar av idogt spelande inte är så sunt – ibland är det mer skoj att umgås med polaren Oskar (Oskar Silén).
Paul Olin har regisserat en snabb och humoristisk föreställning där alla roller sköts av duon Mikael Strömberg och Oskar Silén, som med mössorna nerdragna långt ner över pannan, förvandlas till de tolvåriga kompisarna Micke och Oskar.
Det jag genast fastnar för är det finurliga – högst analoga – sättet som scenerna som utspelar sig på nätet, iscensätts. Scenografen Lars Idmans lösningar är enkla och fiffiga – ur en lucka i väggen sträcker Oskars chattkamrat Anna ut sin nuna.
Pjäsen, som också skrivits av Paul Olin, tar tag i allt från kärlek på nätet – Silén utstrålar härlig genant nyförälskelse i samtalen med sin Anna – till nätmobbning. Hur kul är det till exempel för Micke att ett fotografi på honom hängs ut på sajten Mustaschparty?
Olika perspektiv
Olin lyckas fint förmedla en dubbelhet i perspektiven: dels hur jobbigt det är för Micke när hans föräldrar inte förstår allvaret i att han fortfarande har en pinsam ”stenålderstelefon”, dels det fullkomligt orimliga i kidsens statushets, i att bygga upp sin självbild på prylar och gillanden på Facebook.
Att sidospåren är så många (till och med en ful gubbe finns med i handlingen) leder emellertid till att alla teman inte hinner utvecklas och att pjäsen ibland känns smått obeslutsam i sina vändningar. Å andra sidan får lärare och elever garanterat en rad intressanta frågor att beta av i klassrummet efteråt.
När det äntligen blir dags för publiken att delta i Apollo 21-spelet utbryter ett litet kaos i gymnastiksalen, med ivriga elever som försöker träffa skådespelarna med meteoritstenar (mjuka, grå bollar). Är det inte just så här livligt det ska vara när man går på teater?