Invandrarkvinnan Medeas desperation
Ingen nyskapande Medea-tolkning, men energin och skådespelarnas hängivelse hänför recensenten.
Text och regi: J. Ed Araiza. Bearbetning: Nina-Maria Häggblom. I rollerna: Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Dennis Nylund, Julia Högnabba, Stella Laine, Lilian Petterson, Mari-Helen Hyvärinen, Elisa Makarevitch, Emil Grudemo El Hayek, Tom Rejström, Jon Henrikson.
Det är alltid med speciell förväntan jag går och ser en föreställning på Teaterhögskolan. Det är något särskilt med att få se de fem före-färdiga skådespelarna (eller ja, så färdig man kan bli på en utbildning). Glöden att göra sitt allra bästa känns så starkt så att jag blir lycklig, imponerad och rörd.
Den svenskspråkiga skådespelarlinjens nuvarande femteklassare är inget undantag, fastän det börjar aningen oroväckande. Jag hinner bli uttråkad under den första kvarten av Kärlek+svek=sant, en adaption av Euripides Medea av gästande regissören J. Ed Araiza. Det är tungt och motsträvigt att lyssna till replikernas gamla språkdräkt, och det här med klassisk talteater känns bara fel för den kontext vi är i.
Föreställningen börjar i slutet av historien, vid Medeas rättegång, och det är svårt att i farten få tag i någon ända av den röda tråden. Rättegångsscener känns dessutom så oerhört slitna och klyschiga på grund av alla de amerikanska filmerna och teveserierna vi inte kunnat undgå, och det är svårt att göra något nytt och intressant av dem. Åklagaren Samuel Karlsson och ombudet Amanda Nyman har på det viset rätt otacksamma roller, som de ändå gör det bästa av.
Den grekiska kören fyller i med oväntade musikalinslag, och så småningom växer körens roll – Julia Högnabba, Stella Laine och Lilian Petterson är som en enda sidenklädd organism, synkroniserade, härligt skönsjungande, uttrycksfulla i små gester. I några av scenerna får deras starka stämmor, som uttrycker Medeas ångest, håren att resa sig på hela kroppen.
Medea i olika åldrar
Det blir alltså bättre efter den sega starten. Bitvis vecklas Medeas öde ut av två versioner av henne: den blonda, sköra, men under ytan sylvassa och skoningslösa Medea gestaltad av Mari-Helen Hyvärinen, och den starkare, bittrare, mer häxlika och på något vis äldre Medea spelad av Elisa Makarevitch. Det är en utmärkt lösning att dela rollen – Medea är splittrad, söker inom sig själv efter rättfärdigandet för det otänkbart brutala brottet hon planerar begå, söker tröst i sig själv.
Scenerna där de två medeorna möts är ändå ibland lite krystade, och då ser man hellre kvinnorna var för sig. Både Hyvärinen och Makarevitch får många starka scener var. Det är ändå Makarevitch jag speciellt ser fram emot att se på olika teaterscener i framtiden. Hon har en självklar och övertygande scennärvaro som känns naturlig och enkel.
Rättegången blir mer intressant när oväntade vittnen träder in i salen: en akademiker (Petterson) som kommenterar invandrarkvinnors svåra lott i (det finska) samhället – vem är egentligen skyldig till det råa brottet? Kanske samhället som misslyckats med integreringen? Parallellerna till samtiden och att se Medea som invandrarkvinna – en barbar bland grekerna – ger pjäsen en aktuell touch. (Även om det vedervärdiga temat barnarov i sig heller aldrig upphör att vara aktuellt – vi minns fjolårets fasansfulla fall med de fem nerfrysta nyfödda bebisarna i Uleåborg. Och kvinnans ställning och möjligheter i ett mansdominerat samhälle är ju heller inget som direkt blir inaktuellt med årtusendena …)
Jon Henrikson får en andfådd scen som budbäraren som berättar om prinsessans och hennes faders död. Fasan och desperationen lyser i hans ögon. De objudna vittnena i rättegångssalen, August (Åågust) Strindberg och Euripides själv, spelas med fantastisk komisk talang av Dennis Nylund, och ger välbehövlig lättsam lättnad mitt i den värsta ångesten. Tom Rejström gestaltar Jason som inte kan ana vad hans före detta maka är kapabel till, och så blir alltså Emil Grudemo El Hayek den som får nöja sig med den minsta rollen som kung Kreon.
Intensiteten eskalerar ända till det melodramatiska slutet, och energin och skådespelarnas hängivelse gör att föreställningen, som inte kan kallas nyskapande, lyckas uppsluka mig.