Crimps gudomliga komedi
Västerländsk blind individualism i ett nötskal. Martin Crimps svarta komedi utmanar både intellektuellt och konstnärligt på Nationalteatern.
Text: Martin Crimp. Översättning och regi: Minna Leino. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Komposition: Timo Muurinen. Ljusdesign: Ville Toikka. Ljuddesign: Johanna Storm. Mask: Jari Kettunen. Dramaturgi: Jukka-Pekka Pajunen och Eva Buchwald. På scenen: Milka Ahlroth, Hannu-Pekka Björkman, Markku Maalismaa, Cécile Orblin, Terhi Panula, Kristo Salminen, Marja Salo och Alina Tomnikov.
Premiär på Nationalteatern 16.9.
Det är julmiddag och familjen är samlad runt bordet. Förutom mamma och pappa är farföräldrarna och de två tonårsdöttrarna på plats. En helt vanlig middag vid första anblicken, men ganska snart börjar det klarna att allt inte är som det ska.
Familjemedlemmarna säger allt mer opassande och sårande saker till varandra, men ingen reagerar. När publiken skrattar vänder sig tonårsdöttrarna, som sitter med ryggen till, och spanar ut som om de har på känn att de är observerade.
Stämningen är kuslig, men samtidigt finns det något hejdlöst roligt i den absurda diskussionen. Familjemedlemmarna verkar vara helt amoraliska individer utan någon som helst kontaktyta till varandra. Tankarna går till Bret Easton Ellis briljant cyniska roman American Psycho.
När morbror Bob plötsligt anländer eskalerar det ytterligare. Med iskall vänlighet inleder han en slags rättegång där han i tur och ordning berättar hur mycket hans fru hatar var och en av familjemedlemmarna. Dessa reagerar med att artigt erbjuda ett glas vin, eller med att kommentera ovidkommande detaljer. Mellan raderna framkommer att Bob möjligen legat med båda sina systerdöttrar och gjort den ena med barn. Det är som Tomas Vinterbergs Festen, men helt utan känslomässig respons.
Individens frihet
Dramatikern Martin Crimp har influerats av Eugène Ionesco, vilket syns både i de absurdistiska dragen och i den underliggande ångesten. In the Republic of Happiness är ändå en pjäs som går helt i Crimps egen svårbeskrivbara stil. Första aktens familjemiddag är i själva verket den mest traditionella delen av pjäsen, då största delen av andra akten frångår såväl karaktärerna som berättelsen och i stället låter hela ensemblen bilda en kör som både i tal och i sång ger uttryck för något Crimp kallar ”individens fem centrala friheter”. Det är klichémässiga sloganer som ”Rätten att skriva manuskriptet till sitt eget liv” och ”Rätten att lämna allt och gå vidare”. Crimp ironiserar hejvilt med vårt samhälles dyrkan av lyckan som det högsta goda. Ingenting är politiskt, förklarar karaktärerna i munnen på varandra, varken arbetsmarknaden, sexualiteten eller konsumtionsvanorna. Och, påpekar de om och om igen, ingen ska heller tro att detta är ironi, att det betyder motsatsen, de menar precis vad de säger. Detta är den västerländska blinda individualismen i ett nötskal. Det är både otroligt svartsynt och genuint roligt.
Himmelrikets tomhet
Minna Leino har gjort ett strålande jobb med sin iscensättning. Hon får ut det där lilla extra ur sin väl besatta ensemble, och skapar svart komedi med små medel och precision. Av många fina prestationer kunde man lyfta fram Hannu-Pekka Björkmans gestaltning av den samtidigt förvirrade, hunsade och diaboliska morbror Bob. Hans återkommande replik: ”Men det ligger djupare, det går ännu mycket djupare” framstår som något av en nyckel till pjäsen. Om det finns något på djupet förblir oklart, Bob når åtminstone aldrig fram till det.
Att Dantes Den gudomliga komedin är en viktig förlaga är klart, och i själva verket kan Crimps pjäs ses som en slags vrångbild av Dantes mästerverk. Familjemiddagen är skärselden, individualismens lovsång helvetet, och följdriktigt nog avslutas pjäsen med en epilog i ett himmelrike som består av en kusligt ekande tomhet. Om vi sätter vår individuella lycka i första rummet är det här vad som väntar oss, verkar Crimp vilja säga.
Det är en av många tänkvärda tankar i en pjäs som utmanar både intellektuellt och konstnärligt. Satiren må bli väl tjock ibland, men som svart absurdistisk komedi, med inslag av skruvad musikal, fungerar det alldeles utmärkt.