Musikrecension: En blixtrande klassikertripp
Strandberg Project med elbasvirtuosen Jan-Olof Strandberg i spetsen firade sina 20 år i tisdags med med inspirerande versioner av fusions- och rockklassiker.
Medverkande Verneri Pohjola, trumpet, effekter, William Suvanne, saxofoner, Jan-Olof Strandberg, elbas, Sami Virtanen, elgitarr, Jartsa Karvonen, trummor, Jukka Gustavson, klaviatur, sång. Malmhuset 15.9.
Strandberg – som är en klassiskt skolad basviolinist – är en innovatör inom modernt basgitarrspel och en kompositör som gärna ger järnet, men som också behärskar det harmoniska.
Konsertens gäster, trumpetaren Verneri Pohjola och saxofonisten William Suvanne, stod för briljanta insatser. Färden in på nya banor började med Miles Davis’ modaljazzklassiker Freedom Jazz Dance som fick helt nya pustar. I den, liksom i hela det första setet, dekorerade Pohjola sitt spel med delikata effekter och loopar. Låten svävade emellanåt i experimentella sfärer och avrundades slutligen svängigt. Jukka Gustavson spelade och sjöng sin vana trogen med stor inlevelse, både när det gällde att ånga upp i Weather Reports Mr. Gone eller varva ned i Ray Charles-pärlan I Believe To My Soul. Strandbergs atmosfäriska Behind The Curtain var en välkommen mjuklandning i det laddade fusionssetet.
Det andra setet löpte muntert jammandes och de originella tolkningarna tog sig uttryck i bland annat The Beatles-klassikern Eleanor Rigby och i Blind Faiths Prescence Of The Lord. I rocklåtarna lyste nu också gitarristen Sami Virtanen med Jimi Hendrix-influenser och mustiga bluesslingor.
Alltför ofta kör grupper sina milstolpskonserter med säkra kort som spelas som alltid förr. Nu var ribban däremot högt ställd och bandet hade verkligen ansträngt sig för att fräscha upp låtar och knyta samman allt i ett kvalitetspaket. Ett verkligt stilarnas harmoniska handslag, om något. Basmaestrons skojiga mellansnack bidrog ytterligare till den trevliga stämningen. Att presentera sina medmusiker rätt och slätt som mästare är inte fel och i det här fallet absolut korrekt. Antagligen fick bandet en extra kick av att ännu i sista minuten smida planer innan publiken bänkade sig i salen. Leve spontaniteten!