Lektion i empati
Tonåringen Christopher, en konsekvent Markus Lytts, har ett handikapp, en form av autism, som gör honom extra sårbar och missförstådd.
Text:Mark Haddon. Dramatisering: Simon Stephens. Översättning: Anna Simberg. Regi: Pekka Sonck. Scenografi och kostym: Markus Tsokkinen. I rollerna: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Lina Ekblad, Ove Grundström, Markus Lytts, Susanne Marins, Carola Sarén, Tove Qvickström. Premiär på Wasa Teater 12.9
Ensam i yttre rymden bland lysande galaxer, långt från påträngande människor, där önskar Christopher Boone ofta att han var. En annan tillflykt är siffror och talserier. Och in i båda de sfärerna får vi följa honom i ett par suggestiva scener i Wasa Teaters Den besynnerliga händelsen med hunden om natten.
Att vara tonåring är ett sjå för vem som helst. 15-åriga matematikgeniet Christopher har dessutom ett handikapp, en form av autism, som gör honom extra sårbar och missförstådd.
I Markus Lytts konsekventa rolltolkning är hans ansikte nästan uttryckslöst, han talar monotont och rör sig kantigt, har svårt att hantera beröring och tolka sociala koder. Står ibland bara och gungar.
Inte för att det är så svårt att förstå hur just den här pojken tänker och känner, sett från teatersalongen. Vi lär ju känna honom, också inifrån. Men väl ute i verkligheten – hur förhåller vi oss då till den som beter sig lite annorlunda?
Normalt är konstigt
I sin regi har Pekka Sonck skalat fram det faktum att det vanligen är de så kallade ”normala” som beter sig konstigt och skapar kaos omkring sig. Alla har sina begränsningar. På så vis blir föreställningen en lektion i både självrannsakan och empati.
Pjäsen bygger på engelsmannen Mark Haddons bestsellerroman med originaltiteln The Curious Incident of the Dog in the Night-Time (2003) och är dramatiserad av hans landsman Simon Stephens. Urpremiär var det i London på National Theatre 2012 och i fjol sattes en finsk version upp på Tampereen Työväen Teatteri. Den nu aktuella svenska översättningen är gjord av Anna Simberg.
I grund och botten är det fråga om ett familjedrama där föräldrarna, nyansrikt spelade av Jonas Bergqvist och Tove Qvickström, knäar under vardagen och sonens specialbehov. Båda sviker de honom på olika sätt.
Stora lögner och hemligheter avslöjas då Christopher, inspirerad av Sherlock Holmes, börjar nysta i vem som kan ha dödat grannens hund. Så stora att han bryter samman och rymmer hemifrån.
Omvärlden förkroppsligas av en rad karaktärer som i många fall har stereotypa eller komiska drag; eventuellt ett medvetet grepp för att tydliggöra Christophers upplevelse av en situation. Ensemblen är ständigt närvarande på scenen och utgör på så vis också vittnen till det som sker. Till bilden hör dessutom en story skriven av Christopher och en pjäs i pjäsen där hans kloka lärarinna och vän (Susanne Marins) är primus motor.
Karg scenografi
Dramaturgiskt är det alltså en något invecklad historia. Vad det visuella anbelangar är den ganska karg. Markus Tsokkinens scenografi domineras av dämpade färger, enstaka stiliserade videoprojektioner, en uppsättning papplådor och pulpeter.
Känslan av ödslig skolsal har stundtals en närmast distansskapande effekt.
Men en sak lyser röd: huvudpersonens pikétröja. Och allt ljusnar till slut. Tillit som brustit kan kanske repareras med tiden, och oavsett livshandikapp klarar man ju faktiskt mer än man själv eller andra tror. Vid den insikten glimrar ett leende över Christophers ansikte.