Mikaela Strömberg: Sophie
Välkoma till verkligheten då för tusan, hälsar den slagfärdiga berättaren i en roman om hovfröken Sophie von Behse som blir bondmora i Labby.
ROMAN
Schildts & Söderströms 2015
Mikaela Strömberg (tidigare Sundström) väckte berättigad uppsikt redan med sin första bok Dessa himlar kring oss städs från 1999. Debuten, liksom det senare författarskapet, karaktäriseras inte minst av ett lysande språk och initierade skildringar från den östnyländska landsbygden. Den nya romanen, Sophie, inleds dock i en helt annan miljö, nämligen i kretsarna kring ryska hovet i 1840-talets Petersburg.
Strömbergs titelfigur är en av hennes anmödrar Sophie von Behse, som föddes 1828 i Petersburg och dog 1886 i byn Labby i Lappträsk. Sophie, som frigjorde sig från tidens normer långt innan kvinnoemancipationen kom på programmet, är intressant, ändå skriver Strömberg i inledningen: ”En historisk roman har aldrig varit aktuell.” Men en historisk roman är precis vad hon skrivit – en roman där just inkonsekvens och dolda incitament i hög grad styr huvudpersonernas liv.
"Så mycket smutsigt vatten..."
Av historiens Sophie har Strömberg skapat en stark och mångsidig romanfigur. Sophies familj tillhör det välbärgade, tyskspråkiga borgerskapet i Petersburg. När vi först möter henne är hon en pigg 14-årig skolflicka på promenad med väninnorna i staden:
"Flickorna är så otroligt aningslösa. De springer och de tjuter och de blir heta och svettiga och ingen bryr sig om hälta eller förmaningar. Som föl beter de sig! Som fullblodsfölen i parken vid Michailovska palatset, långbenta och riktigt fnoskiga i grupp."
Sophies problem börjar när hon virvlas in i kretsarna kring hovet. Hon är mycket vacker och väcker olyckligtvis den unge, nygifte kronprinsens (den kommande Alexander II) begär, varefter hennes släktingar snabbt arrangerar ett äktenskap med en nederländsk affärsman, Jansen. Senare, Sophie har då redan fått tre döttrar, skickas familjen till Finland, där Jansen köper Kulla gård i Pyttis socken. Men hans vidlyftiga affärer, alkoholism och fallenhet för gräl och slagsmål leder till att familjens villkor försämras och de får flytta till en mindre gård i Labby. Då har den unga frun fått nog. Hon var oerfaren och naiv när familjen sex år tidigare anlände till Kulla, nu är situationen en annan:
"Så mycket smutsigt vatten hade runnit under kvarnbroarna sedan dess, så många brännvinspannor hade kokats, så många instämningar till häradsrätten hade hon bevittnat, så pass oroligt hade livet som fru Jansen varit att de så kallade illusionerna var krossade. /.../ I Labby tar Sophie kommandot."
Vitalitet och sinnligt språk
Fast hon uppfostrats till förnäm stadsfröken tar Sophie sig an gårdens drift, hon sliter på de leriga åkarna och i fähuset. Hon visar sig vara en skicklig jordbrukare, men hennes bråkstake till make är ett ständigt bekymmer. Då sker det högst ovanliga: Sophie ges förmynderskap över sin make och senare beviljas hon till och med skilsmässa från honom.
Med tanke på att detta hände på 1800-talet är det ett högst ovanligt kvinnoliv som skildras. Sophies största attraktion är emellertid fräschheten och närvaron i Strömberg språk. Ibland finns det upprepningar i intrigen (inte minst i form av de otaliga olyckor Jansen ställer till med), men det noterar man knappt för det är för det glittrande språket man läser Strömberg.
En stor del av vitaliteten i Sophie är knuten till dess slagfärdiga berättare, som till exempel kommenterar konfrontationen mellan en naiv, idealistisk syn på tillvaron och de råa realiteterna med harangen: ”Nåmen, vad fan. Välkomna till verkligheten då för tusan, så här ser den ut!”
Författarens språk är bildrikt och sinnligt; det är t.ex. Jansens problem att det ofta ”hettar till under hattbrädan” och då kan Sophie reagera med en tystnad av det slag som kan ”få nattkärlet i farstun att frysa till”. Men fram för att citera enstaka formuleringar finns det skäl att framhålla att helheten; Strömbergs Sophie är en vällyckad och underhållande roman.