Maja och Janne för alltid
Fysiskt och lekfullt när Jakob Höglund sätter upp Stormskärs Maja på Åbo Svenska Teater. Men en förutsägbar dramatisering ger ibland besvärlig sommarteaterkänsla.
Text: Anni Blomqvist. Dramatisering: Jussi Helminen. Översättning: Jan Lindroos. Musik: Matti Puurtinen. Regi, koreografi, bearbetning: Jakob Höglund. Orkesterarr.: Riddo Ridberg. Körarr.: Jussi Vahvaselkä. Scenografi: Sven Haraldsson. Kostym: Heidi Wikar. Ljus: Antti Niitemaa. Ljud: Olli-Pekka Lepovuori. På scenen: Emma Klingenberg, Elmer Bäck, Lidia Bäck, Peter Ahlqvist. Willehard Korander, Anna Victoria Eriksson, Kimmo Alakunnas, Sara Sellberg, Camilla Hellberg, Jerry Wahlforss, Sofia Törnqvist, Bror Österlund, Lasse Fagerström, Monica Nyman. Musiker: Marianne Maans, Arja Kastinen/Eija Kankaanranta, Ari Hakulinen/Marko Mäki, Anders Östlund, Riddo Ridberg.
Premiär på Åbo Svenska Teater 12.9.
Ett tunt plastskynke blir med ens till ett vilt, böljande hav. Det här är Stormskäret, yttersta utposten, utsatt för naturens nyck, för vind och vatten, men ett älskat hem för Maja och Janne och deras barnskara.
Det är ingen lätt sak att förvandla Anni Blomqvist omtyckta romansvit, så starkt förknippad med det åländska öriket, till musikal på Åbo Svenska Teater. Särskilt inte då Åke Lindmans tv-version, med sina skärgårdslandskap och sin autentiska tidsbild, etsat sig fast i minnet hos generationer av finländare.
Jakob Höglund löser det genom spjärna emot realismen, dels genom en fysisk spelstil, dels genom en grov och enkel scenbild.
Man skulle kunna kalla Sven Haraldssons scenografi för fattigmansteater i stor skala där halm och vatten utgör de främsta komponenterna. Ofta är scenbilden underfundig och i samspel med Höglunds lekfulla regi, bidrar den till ett slags befriande lätthet. Men det är också en stor och skoningslös scen att fylla och när stämningen inte är stark nog blir det torftigt.
Något går förlorat
Jussi Helminens dramatisering från 1991 utgår ifrån de största händelserna i Stormskärssviten. Men något väsentligt i böckerna går förlorat när fokus ligger på de mest dramatiska episoderna. Charmen hos romanerna är trots allt Anni Blomqvists förmåga att på ett insatt och målande vis beskriva skärgårdsmänniskans arbete och vardag, framför allt ”kvinnogöror”.
Nu blir det i stället en traditionell, kronologisk teaterdramatisering. Vi följer Emma Klingenbergs Maja, en utåtriktad och rätt samtida kvinna, från ungdomen till de sista dagarna på Stormskäret. Vi börjar på hemgården på Simskäla, där även bröllopet mellan Maja – krönt med ståtlig brudkrona i halm – och Elmer Bäcks Janne går av stapeln. Här rivs Matti Puurtinens stämningsfulla bröllopsvals av i Riddo Ridbergs jordnära folkvisearrangemang.
En fondvägg åker upp och Stormskäret blottas. Janne måste bygga hus för familjen som i rasande fart växer. Barnafödandet iscensätts mycket underfundigt med vuxna skådespelare (Lidia Bäck, Peter Ahlqvist, Willehard Korander med flera) som genom finurliga trolleritrick dyker upp lite varstans på scenen.
Här visar Höglund sin kreativitet som regissör, sin förmåga att ruska om och utmana musikalformeln med en egensinnig humor. Jag gillar också Höglunds sätt att blotta teatern i teatern. När stormen bryter ut vevas teaterns uråldriga vindmaskin i gång – ett finurligt sätt att hylla (teater)historien.
Glödande kroppar
Någon gång skymtar hiphop fram i Höglunds folkdansinspirerade koreografi. Jag gillar det grovhuggna, opretentiösa rörelsespråket i gruppdanserna, men jag hade gärna sett ännu mer djärvhet i förnyelsen.
För trots att Höglund har en egen vision för föreställningen, bromsas den upp av en förutsägbar dramatisering och djupt sittande, ganska trista, musikalkonventioner. Mest uppenbart blir det i scenerna på Simskäla som på ett besvärligt sätt påminner om sommarteater. Här blir regin lösare och ensemblens insatser ojämna.
På Stormskäret fungerar det i regel bättre, och starkast är den underbara bastuscenen – poetisk med glödande nakna kroppar som rytmiskt reagerar på värmen med smärta och njutning.
Skådespelarna använder sig av olika dialekter i sitt tal vilket fungerar i exempelvis Jannes och Majas fall. Men hos vissa biroller känns dialekten påklistrad och talet otydligt.
Emma Klingenberg är säker i sitt skådespeleri, men besitter framför allt en fantastisk röst som bär över land och hav. Elmer Bäck, vars bakgrund finns i den postdramatiska teatern, utgör en spännande kontrast. Han är kanske inte den typiske 1800-talsfiskaren, men trovärdig som charmig make och mysig pappa. Framför allt tjusar Bäcks sätt att använda kroppen både mjukt och hårt i dansscenerna.
Fina är Jannes och Majas duetter, särskilt den sista som framförs i ett slags drömskt gränsland mellan liv och död. Här möter Klingenbergs ypperliga röstkvalitet Bäcks karismatiska tolkning och lyrikens stora känsla.
I övrigt håller Höglund patoset förtjänstfullt nere, det blir sällan melodramatiskt vilket de tragiska händelserna, med allt från barnadöd till husbrand, lätt bjuder in till. Känslan får i stället regera i sångerna, lyhört översatta till svenska av Jan Lindroos.