Thorell: Jungfrukällorna
Carolina Thorell diktar om döden: om den dödas frånvaro och den efterlevandes saknad, om försöken att hämta tillbaka den döda genom längtan, genom språk.
Albert Bonniers förlag 2015
Underjordstematiken i Carolina Thorells (f. 1961) nya diktsamling springer fram redan i boktitelns källor. Som grundvatten stiger ned och upp ur marken fyller vattnet i Jungfrukällorna underjordiska hålrum och ådersystem. Ett fuktigt, ekande rum träder fram för mina ögon, en miljö lik dem i Tarkovskijs Stalker: sipprande, droppande; lucker jord och flagnande väggar.
Till den mörka underjorden kommer vi också i diktsamlingens prolog, som består av ett meningsutbyte mellan Orfeus och Eurydike. Sviten är inspirerad av den franske kritikern och författaren Maurice Blanchot (1907–2003) och hans essä ”Orfeus blick”. Hos både Thorell och Blanchot befinner sig Eurydike i hjärtat av natten, oåtkomlig och motsägelsefullt öppen i sin slutenhet. Orfeus frågar: ”Finns du i accepterandet av försvinnandet och i öppenheten / hos det som sluts, utan att upphöra?” Eurydike svarar med att tala om händer, fötter, hud och hjärta, ”ögonblicken av disk och damm”. Hon frågar:
ser du ansiktet
hur det
avståndet
går dig till mötes
Eurydike-gestalten som frånvaro, som ett negativt rum, var ett nyckelmotiv också i Agneta Enckells bok från 1991, falla (Eurydike). Här fick myten en tydlig könspolitisk betydelse, medan det hos Thorell mer direkt handlar om döden: om den dödas frånvaro och den efterlevandes saknad, om försöken att hämta tillbaka den döda genom längtan, genom språk.
Medan Thorells förra diktsamling Matriser för ett landskap (2009) utgick från mammans död, är Jungfrukällorna tillägnad den bortgångne pappan.
När döden träder in i diktsamlingen är det både som en ”vardagsbetraktelse” av tystnande syrgas och hängande slangar, och som en rämnande, nedfallande obeveklighet.
Utrymning, avklädning
Thorell skriver fram en skälvande närvaro, med sömlösa övergångar mellan abstrakt och konkret, ting och tanke. Hennes avskalade stil och språkliga medvetenhet påminner om Katarina Frostenson, men för också tankarna till en yngre poet som Hanna Hallgren. I Jungfrukällorna, Thorells femte diktsamling sedan debuten 1991, är det som om en utrymning eller avklädning ägt rum. Kvar är människan som kropp – gång på gång frågar sig Thorell ”vad väger en arm”, omtalar kroppsdelar som fot, hand och sida.
Vid sidan om kroppen är sten och vatten två bärande element i boken. Döden ”bildar rum”, skriver Thorell, ”lägger stenar / vid stenen // att hålla oss i”. Så frammanas kyrkogården och dess gravstenar, och det underjordiska rum där de döda gravsätts – eller planteras.
I Carolina Thorells författarskap finns ett starkt osmotiskt drag: tidslager och medvetandeskikt går in i varandra, gränserna mellan då och nu, mellan dröm och vakenhet upplöses. Ofta har det handlat om att med språkets hjälp hämta upp minnen ur det förflutna. I Jungfrukällorna tycks hon i stället föreslå att det enda sättet att närma sig den döda är i accepterandet av hennes försvinnande. ”Och vi ertappas med att vörda helighållandet emedan det som är sig självt faller sönder, måste falla sönder”, skriver hon.
Och där vi begraver de döda springer gräs fram, och på gräset leker flickorna och betar hästarna.