Finlands och Rysslands affärer
Det krävs stor och mångsidig kunskap att, såsom Markku Kuisma gjort, försöka sammanfatta förhållandet mellan Finland och Ryssland ur ett i första hand ekonomiskt perspektiv. Detta har han gjort i en faktarik och underhållande bok som heter "Venäjä ja Suomen talous 1700–2015" (Ryssland och Finlands ekonomi 1700–2015).
Ekonomi, Finland och Ryssland
Markku Kuisma: Venäjä ja Suomen talous 1700–2015. Siltala 2015. 363 sidor.
Att han väljer år 1700 (det borde väl vara 1703, när Peter den store grundade sin stad vid Nevan) är ingen tillfällighet. Något senare började den svenska reträtten från stormaktspositionen i Europa, med Poltava som symbol. Den stad som med enorma uppoffringar och stort mänskligt lidande åstadkoms blev småningom en magnet som drog till sig affärsmän, äventyrare och vanligt folk från Finland, speciellt efter 1812 när tsaren i sin utomordentliga välvilja hade låtit Finland bli ett storfurstendöme med speciella rättigheter och dessutom inkorporerade den östligaste delen i provinsen Finland.
Det fanns en viss symbolik i att det ryska väldet sträckte sig ända till Alaska, som dock såldes till USA 1867. Man var en del av ett stort imperium. Finlands ekonomi växte stadigt under denna ryska epok, många utnyttjade också möjligheten att göra karriär i det stora självhärskardömet, bland dem företagare, men också Mannerheim och många andra som klättrade i den tsarryska och mångnationella militära hierarkin. Grunden lades till sedermera ledande industriföretag.
Komplikationerna var och förblev många. Men en egen valuta och ett skickligt utnyttjande av tsardömets nycker gjorde att nästan allt, frånsett under återkommande perioder av rysk repression, pekade på ett fortsatt ekonomiskt beroende av och framgångar på den ryska marknaden.
Så kom 1914, världskriget och därmed de gamla imperiernas sammanbrott. Gränsen 25 kilometer från miljonstaden Sankt Petersburg stängdes helt, men förblev ett långt tag genomskinlig, människor och varor smugglades i stor omfattning till det kaotiska och svältande Petrograd, en situation som Max Engman vältaligt skildrat, liksom en nyutkommen avhandling av Aleksi Mainio: Terroristien pesä (Terroristernas bo), titeln avseende uppfattningen att Finland var hemvist för vita kontrarevolutionärer som försökte störta sovjetväldet. Det fanns många, bland dem också Mannerheim.
Finland tvingades till en ekonomisk västorientering, som gagnades av företag som hade vuxit sig stora under den ryska tiden. Jag minns ännu ett samtal på 60-talet med Heikki Herlin, den nuvarande Kone-ägaren Antti Herlins farfar, som underströk att han lärt sig ryska tidigt, medan den unga republiken Finland vände sig bort från ryskan och det socialistiska Ryssland.
Perioden mellan 1914 och 1944 blev en nollpunkt. Egendomligt nog nämner Kuisma mig veterligen inte ordet geopolitik, med andra ord det faktum att Finland då som nu är ett gränsland. Den öppning som skedde, tveksam till en början (krigsskadeståndet!) ledde till att Finland under den långa VSB-tiden fick möjligheten att byta varor mot råvaror, främst olja och gas. Bergsråden njöt. Denna period har Kuisma träffande beskrivit med bilden av ett Janusansikte:
"Den vänliga ansiktshalvan svalde festtal där Stalin avtackades, den andra halvan utvecklade metoder för att motarbeta de inhemska kommunisterna och bevara den traditionella borgerliga demokratin. Den ena halvan skaffade olja från öst, om inte annars så för att snabba upp fartygsexporten. Samtidigt kom man överens om teknologiskt samarbete med amerikanerna."
Det sägs ganska sällan, men förhållandet till Ryssland, också inom ekonomi, präglas av att vår grannstat i öst antingen anammar sovjetkommunismen eller en superkapitalistisk rofferikapitalism. Mellan dessa ytterligheter finns nästan ingenting, om man undantar en kort period 1917–18 tills Lenin och hans anhang avskaffade spåren av demokrati. Nästa undantag kom under ett stycke av Jeltsineran, men efterföljaren Putin såg till att hoppet om ett ryskt civilt samhälle försvann.
Efter sovjetkommunismens sammanbrott 1991 förvisades de gamla bilaterala avtalen till historiens skräphög. Kvar blev möjligheten att bedriva export och rentav ta sig in på den stora ryska marknaden, byggverksamhet och detaljhandel och stora investeringar. Hur Finland förhöll sig till den västöppning som skedde har Kuisma beskrivit på ett inte helt invändningsfritt sätt. Han menar att Finlands EU-val skedde helt "emotionellt", däri inbegripet deltagande i den monetära unionen. Det hade rentav varit bättre att hålla sig till EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet), som Norge och Schweiz tillhör.
Som iakttagare var jag med, både när det gällde Efta och EU-medlemskapet. Min åsikt är den rakt motsatta. Följderna av den monetära unionen kan man tvista om, men beslutet var inte alls "emotionellt". Det handlade om vår västeuropeiska tillhörighet, någonting som kanske har mindre ekonomisk betydelse, men handlar om vår långa väg mot väst. På den vägen är vi, i ett öppet samhälle.
Det som är viktigt i Kuismas historiska resonemang är de säregna likheterna mellan förr och nu i förhållande till Ryssland och Europa, speciellt Tyskland. Finland har med långa tänder anammat EU:s sanktionspolitik visavi Ryssland, samtidigt som man med riksdagsbeslut tillåter att ett ryskt energimonopol inte bara är delägare utan också byggare av ett nytt kärnkraftverk. Likheterna också i denna fråga med det förflutna är påfallande. Barmhärtigt nog avstår Kuisma från att spekulera om framtiden. Än så länge går Allegrotågen snabbt till Sankt Petersburg. Ett nytt modus vivendi i förhållande till Ryssland är en nödvändighet, men inte till vilket pris som helst. Politisk och ekonomisk realism går alltjämt hand i hand.
Någonstans på vägen tycks ekonomihistorikern Markku Kuisma önska glömma att EU också är en värdegemenskap. Därför är vi där. Denna gemenskap har Angela Merkel nyligen vältaligt understrukit. Måtte inte mörkrets makter bestämma över Finlands öden. Det ser oroväckande ut.
Jörn Donner
Skribenten är författare och tidigare riksdagsledamot.