Musikrecension: Med Wien i centrum
Radions symfoniorkester, dirigent: Hannu Lintu, solist: Murray Perahia, piano. Berg, Mozart, Schönberg, Beethoven. Musikhuset 11.9.
Låt mig gissa att de flesta besökarna på RSO:s fredagskonsert knappast hade noterat de många spännande aspekterna av konsertprogrammet förrän de satt bänkade i konsertsalen och eventuellt läste intervjun med Hannu Lintu i programbladet. Visst, med tonsättarnamn som Berg, Mozart, Schönberg och Beethoven kunde man gissa sig till att Wien var en gemensam nämnare och med nämnda figurer kunde man ytterligare luska sig fram till att konserten skulle positionera första wienskolans företrädare (Mozart, Beethoven) sida vid sida med andra wienskolans dito (Berg, Schönberg).
Det som Lintu ändå så tydligt demonstrerade med dessa verk på menyn – två större orkestersviter av Berg och Schönberg och två pianokonserter av Mozart och Beethoven – var vilka egenskaper som förenat tonsättare genom århundraden, hur olika två samtida tonsättare kan låta och vad som utmärker tonsättare som alltför ofta buntats ihop; i Bergs musik finns något av samma lätthet och transparens som i Mozarts, medan Schönberg har en motsvarande tyngd som Beethoven.
Karikerat, alltså: små, lätta, effektfulla, komprimerade miniatyrer i Weberns Sex orkesterstycken opus 6a. Och ett mycket fylligare, dunklare, mera smäktande och emotionellt uttryck i Schönbergs Fem orkesterstycken opus 16, med sina långa linjer och större utsvävningar. Om Webern är aforistikern är Schönberg poeten.
Och om Mozart var humoristen, var Beethoven allvaret personifierat. Fast så enkelt är det inte. Den här gången representerades Mozart genom ett av sina sena mollverk, pianokonserten i c-moll (i en av Beethovens favorittonarter), medan Beethoven representerades genom pianokonserten i G-dur, ett av hans stora verk från mellanperioden, skriven mellan Eroican och Ödessymfonin.
Låt mig gissa att de flesta av besökarna på RSO:s fredagskonsert hade kommit för amerikanska stjärnpianisten Murray Perahias skull. Givetvis var hans tolkningar av dessa musikhistoriens milstolpar mäkta behagliga: En liten nervositet gjorde sig gällande i början av Mozartkonserten, ändå lyckades Perahia träffande ta fram de sorgblandade känslorna från första stund. Den massiva Beethovenkonserten är märkligt elegant för att vara så mustig och här formulerade Perahia varendaste en löpning med ett sagolikt sprött anslag, inte minst i finalsatsen som är ett verkligt kraftprov. Sällan har så många spontana wow- och bravorop hörts i en kör. Och sällan har fingrarna lika lätt dansat över tangenterna som i Brahms C-durintermezzo, opus 119 nr 3, det perfekta encorenumret.
RSO uppträdde som sig bör i stor sammansättning i Berg och Schönberg, men eventuellt kunde orkestern ha bantats ner ytterligare i Mozart och Beethoven. Dock spelade man redan nu härligt alert speciellt i Beethoven.