Filmrecension: En gåva i toner
Meryl Streep har många strängar på sin lyra. I Ricki and the Flash lever hon sig helt naturligt in i rollen som rockstjärna.
Regi: Jonathan Demme. Manus: Diablo Cody. Foto: Declan Quinn. I rollerna: Meryl Streep, Kevin Kline, Rick Springfield, Mamie Gummer.
Vitsord:
Av Meryl Streep, trefaldig Oscarvinnare och allmänt taget världens främsta nu levande aktris, har man lärt sig att förvänta det mesta. Men rocksångare med läder, nitar och svart mascara så det räcker och blir över?
Jodå, Streep bär sin Fender Telecaster med stolthet och attityd. Och det sätt på vilket hon river av Tom Petty and the Heartbreakers American Girl – och ett tjog andra låtar, från Pink och Lady Gaga till U2 – lämnar ingen kall.
Med det inte sagt att Ricki Randazzo alias Linda Brummel skulle vara den amerikanska drömmen förkroppsligad, nix. När hon inte står på scenen med Ricki och The Flash, husband på en sylta i San Fernando Valley, sitter hon i snabbköpskassan och lider av dåligt samvete.
Underförstått: det är en sak att som man leva ett rock’n roll-liv, en annan att som kvinna (och mamma) förverkliga sina musikaliska drömmar – om det så betyder att man får lov att lämna de sina bakom sig.
Mera om detta när ex-mannen Pete (Kevin Kline, Long time no see) slår en signal från det gamla hemmet i Indianapolis. Det vill sig inte bättre än att dottern Julie (Mamie Gummer, Meryl Streeps biologiska dotter) blivit lämnad av sin man och lider av depression.
Orsak nog att leka lite mamma, att skälla ut Julies ex, röka på och ryka ihop med den nya frun i huset.
Se där några av de inledande stråken i Jonathan Demmes Ricki and the Flash, en film om i går och i dag, om försoning och knepiga familjekonstellationer. Och eftersom Diablo Cody (Juno), Oscarvinnare och ex-strippa, signerat manuset, är vardagen och verkligheten aldrig så himla långt borta (talande är att Ricki har ihop det med sin gitarrist, gestaltad av musikern Rick Springfield).
Styrkan i Ricki and the Flash ligger i det faktum att filmen tar musiken – och musikerna – på fullt allvar. Förstås stör det inte att Meryl Streep än en gång sätter bollen i krysset – med en rolltolkning som för tankarna till självaste Bonnie Raitt. Vilken röst alltså!
Men även om man gärna köper karaktären i sig, en lagom strulig donna med usel ekonomi och ännu sämre sprithuvud, känns den omgivande helheten något kort i rocken.
I Ricki and the Flash finns både hjärta och smärta, visst, men det är de musikaliska ögonblicken (med Crosby, Stills & Nash-veteranen Joe Vitale på trummor) som får filmen att lyfta. Bröllopsfestfinalen med Bruce Springsteens My Love Will Not Let You Down är en riktig höjdare.