Olyckliga i alla sina dagar
Läcker scenografi, men övertydligt när Viirus skildrar unga vuxna i Helsingfors.
Text och regi: Maria Lundström. Dramaturgi: Christoffer Mellgren.
Scenografi: Kaba Assefa. Ljus: Lauri Lundahl. Ljud: Kristian Ekholm. Kostym och rekvisita: Emma Taivainen.
På scenen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Björn Karlsson, Mikaela Raita, Ida Korsström.
Premiär på Viirus 10.9.
Vackra unga vuxna som har allt. Eller?
I debutpjäsen Lucky sätter Maria Lundström samtida föreställningar om kärlek under lupp och ifrågasätter kärlekens – åtminstone den romantiska kärlekens – helande kraft.
De två paren, vars relationer pjäsen delvis speglar i varandra, verkar inte särskilt lyckliga trots att de älskar varandra i nöd och lust.
Anna och Jere (Maria Ahlroth och Pelle Heikkilä) slits isär på grund av missbruk, medan småbarnsföräldrarna Alex och Nadja (Viktor Idman och Jessica Raita) förgäves försöker leva upp till de orealistiska förväntningar som ställs på familjelivet.
Och så har vi clownen, singelmannen Kasper (Oskar Pöysti), som i inledningen gör bort sig rejält på en första dejt. Febrilt letar han efter tvåsamhet, men kommer den någonsin att motsvara hans förhoppningar? Är parrelationen den enda vägen till självförverkligande?
De här tre berättelserna vecklas ut och tvinnas samman, mycket likt en film eller tv-serie.
Allt sker i Kaba Assefas underfundiga betonglandskap på Viirus scen som starkt påminner om stadsdelar som Östra Böle eller Havshagen. Publiken sitter uppe på en läktare med utsikt över skådespelarna nere på golvet – en både estetiskt och funktionellt lyckad lösning.
Traditionellt drama
Scenografin visar sig vara det mest nydanande i föreställningen som i övrigt är ett traditionellt och realistiskt spelat drama.
Rytm och tempo sitter väl i Maria Lundströms regi, men snabbt står det klart att mycket i intrigväg är sådant som man hört och sett förut. Till exempel grälet mellan Nadja och Alex som urartar i våld och avrundas med klichérepliken "Slå bara. Slå ordentligt bara … Kan du inte ens slå?".
Problematisk dialog
Skådespelarna lyckas ändå blåsa liv i sina figurer. Pelle Heikkilä övertygar i rollen som Jere – först bedårande charmig, sedan elak och slutligen ångersam när bakfyllan väl slår på. Oskar Pöysti, dagtid ordningsam socialarbetare, nattetid vilsen ungkarl, bjuder på en suverän onaniscen – skamfull och utmärkt spelad.
Visst ringar Maria Lundström in angelägna frågor som publiken säkert kan relatera till, med allt från existentiell ångest till svårigheten att ragga med dejtningsappen Tinder.
Men den realistiska spelstilen kräver extremt mycket av dialogen som inte riktigt lyckas leverera. Strävan efter ett vardagligt talspråk leder till en konstgjordhet som smittar av sig på spelet och resulterar i klumpiga repliker.
Men framför allt lider texten av en övertydlighet, en tendens att skriva publiken på näsan. Jag vill inte att en replik pedagogiskt förklarar att det kan vara egoistiskt att skaffa barn, jag vill "fatta" det själv, se det gestaltas på scenen.
Symptomatiskt är att de snyggaste och bäst fungerande scenerna nästan helt saknar tal. Kuddkriget mellan Nadja och Alex – lustigt, men i grunden brutalt – är överlägset alla repliker när det gäller att skildra deras havererade relation.