När tillvaron får mera färg
Ett rött ägg ställer till det i den annars kritvita tillvaron i Wasa Teaters föreställning Vit.
Text: Andy Manley. Översättning: Anna Simberg. Regi: Agneta Lindroos. Scenografi och kostym: Nina Silfverberg. Musik och ljud: Tim Stratton och Agneta Lindroos. Ljus: Mats Antell. I rollerna: Jakob Johansson och Julia Johansson.
Premiär på Wasa Teaters miniscen Vasallen 5.9.
Två lustiga figurer som fixar och donar och fejar med skruvmejsel och dammvippa. Lite överraskningar då och då. I all sin lågmäldhet bjuder Wasa Teaters uppsättning av barnpjäsen Vit på stunder av så glimrande scenmagi att det hörs ett och annat ”wow” från publiken.
Primär målgrupp är de minsta, men vi som är lite större kan också få ut mycket av den. Tur då att det blir såväl turné i österbottniska daghem som öppna föreställningar på teatern. Pjäsen är skriven av britten Andy Manley och kombinerar på ett smått genialt sätt det enkla och konkreta med djupare tematik och ett budskap som det förstås står var och en fritt att tolka på sitt sätt.
Lurvis och Rynkel lever tillsammans i bästa samförstånd om att rutiner, regler, ordning och renhet är a och o. Var sak på sin plats, och framför allt: varenda sak och persedel ska vara vit. Precis allting. Vitt. Och är det inte vitt så åker det direkt i sopkorgen. Särskilt älskar de ägg, som får bo i egna välskötta minihus.
Men så händer det. Ett rött ägg! Till råga på allt börjar också en massa annat ändra färg, och något så nytt och ovant väcker både bryderi och fascination samt viss oenighet. Vågar man erkänna sin dragning till det röda? Kanske man egentligen kan gilla grönt och orange, eller rentav brokigt?
De två rollerna gestaltas med spänst och ömsinthet av syskonen Jakob Johansson och Julia Johansson, båda skådespelare med fysiska uttryck som specialitet. Det kommer väl till pass här eftersom Vit är en pjäs med ganska få ord, för övrigt i Anna Simbergs översättning.
Det är lätt att tycka om den här varma, finurliga och visuellt delikata föreställningen. Allt i Agneta Lindroos regi och Nina Silfverbergs scenografi och dräkter samverkar till en harmonisk helhet, och handlingen stöds dessutom fint av musikaliska teman och ljudeffekter.
Och inte är det bara Rynkels och Lurvis monokroma och något inskränkta tillvaro som blir färgsatt ‒ också vi som sitter i salongen översköljs av en mångfald uppfriskande färger.