Filmrecension: Hemligheter och horrörer
Fantasierna i skräckfilmen The Visit imponerar bara måttligt på Hans Sundström.
Manus och regi: M. Night Shyamalan. Foto: Maryse Alberti. I rollerna: Olivia DeJonge, Ed Oxenbould, Deanna Dunagan, Kathryn Hahn, Peter McRobbie.
Vitsord:
M. Night Shyamalan, Philadelphiaregissören med indisk bakgrund, väckte berättigad uppmärksamhet med sin humant orienterade fantasi The Sixth Sense (1999). Han har fortsatt vandringen på skräckens och det supranormalas stigar men oftast har det varit fantasteri på villovägar trots att The Village (2004) hade sina förtjänster. Det har gått hybris i hans fantasier. Något som även gäller för The Visit.
Här erbjuds det tillfälle för barnen Becca (Olivia DeJonge) och hennes yngre bror Tyler (Ed Oxenbould) att äntligen besöka mormor och morfar som bor på landet och som barnen aldrig sett. Mamma Nana (Deanna Dunagan), numera ensamförsörjerska, bröt nämligen med sina föräldrar då hon rymde med sin kärlek, barnens pappa. Så medan mamma nu åker på en välbehövlig kryssning får barnen tillbringa en vecka hos sina morföräldrar.
Till saken hör att barnen ständigt videofilmar och registrerar vad de upplever. Inte minst Becca vill veta mer om moderns ungdom och ämnar sammanställa en på intervjuer byggd dokumentär om vistelsen på landet. The Visit tyr sig till begreppet "found footage" som presenterar hela handlingen som videoinspelningar. Karaktärerna ses genom en kamera tillhörande någon annan karaktär. Metoden minns vi från filmer som exempelvis The Blair Witch Project men som så ofta känns greppet, även i The Visit, mer irriterande än innovativt.
På landet möter barnen två rara åldringar (Kathryn Hahn och Peter McRobbie) som verkligen blir förtjusta över att få träffa sina barnbarn. Men hemtrevligheten är inte bestående. I synnerhet nattetid händer det saker som gör barnen förbryllade. De lugnar sig med att det trots allt gäller två smått senila och något dementa åldringar.
Regissören blandar vardagligheter, mystik och komik i lämpliga doser innan gruvligheterna börjar eskalera. Särdeles genomtänkt, trovärdigt eller raffinerat blir det ändå inte. Som Jean Cocteau i Orfeus, en annan gränsöverskridande poet, bör man veta hur långt man kan gå för långt.