Musikrecension: En fascinerande fornnordisk Kullervopendang
Färiske Sunleif Rasmussens andra symfoni gör ett djupt intryck på Mats Liljeroos.
Helsingfors stadsorkester, Akademiska Sångföreningen och Muntra Musikanter i Musikhuset 9.9. Dirigent: John Storgårds. Solister: Cyndia Sieden, sopran, Bo Skovhus, baryton. Sibelius, Rasmussen.
Det finns en intim koppling mellan färiske tonsättaren Sunleif Rasmussen (f. 1961) och Finland. John Storgårds dirigerade 2006 Helsingfors stadsorkester i det andra, och hittills sista, framförandet av Rasmussens första symfoni från 1997, Oceanic Days – som 2002 vunnit Nordiska rådets musikpris – och Hannu Lintu hade året innan spelat in symfonin på skiva med Danska radiosymfonikerna.
Storgårds har även annars sysslat en hel del med Rasmussen, som agerade hustonsättare vid Musikfestspelen Korsholm 2004, i egenskap av såväl violinist som dirigent och i onsdags var det dags för uruppförandet av HSO:s beställningsverk, den andra symfonin.
Stycket, som bär undertiteln The Earth Anew, är tänkt som en pendang till Sibelius Kullervo och är även skrivet för liknande besättning om orkester, manskör och två solister. Om Sibban föll för Kalevala hämtar Rasmussen, föga överraskande, sin inspiration från Eddan och det är inte vilket intermezzo som helst han tagit fasta på utan världens skapelse ur Ýmir samt världens undergång, Ragnarök, och dess därpå följande pånyttfödelse.
Liksom beträffande Kullervo kan den form- och genremässigt sinnade lyssnaren grunna på om stycket är en regelrätt symfoni eller kanske en brett upplagd symfonisk dikt, samt i vilken mån texten påverkar musiken. Är det alltså frågan om regelrätt programmusik eller om symfonisk musik med ett underliggande program?
Måhända utesluter det ena inte det andra. Symfonin rör sig i det fascinerande gränslandet genrerna emellan och som idémässigt centrum för det cirka 54 minuter långa verket står världsasken Yggdrasil, som sannerligen fått vara med om det ena och det andra och via sina tre rötter och strävan uppåt även förlänat stycket dess – från den femsatsiga Kullervo avvikande – fyrsatsiga storform.
Suggestiv manskör
Tre faktorer är, liksom för Sibelius, ständigt närvarande hos Rasmussen: en naturkänsla som närmar sig det panteistiska, en förkärlek för den lokala folkmusikaliska odlingen samt en osviklig känsla för motiv- och formmässig utveckling. Naturen var allestädes närvarande i Rasmussens första symfoni, där folktonen genom bland annat seriella metoder dock abstraherats till ett i det närmaste oigenkännligt plan och formen stundtals onekligen kändes aningen lös i kanterna.
Nu har dock pusselbitarna fallit på sina optimala platser och Rasmussen framstår här framför allt som en tonsättare som vågar såväl ta definitivt avstånd från den rationella modernismen som bejaka en mer episkt upplagd helhetsdramaturgi. Framför allt handlar det om en melodiskt attraktiv, rytmiskt engagerande och klangligt fascinerande musik, som lagom provokativt torde kittla även den gängse lyssnarens öra.
Vokalpartierna är designade så att manskören står för de poetiskt reflekterande utsagorna, medan sopran- och barytonsolisten återger den mer konkreta handlingen och visst kändes Cyndia Sieden och Bo Skovhus mitt i prick i sina delvis i salen kringvandrande, superexpressiva roller. Akademiska Sångföreningen och Muntra Musikanter gjorde förbluffande väl ifrån sig i sitt mäkta suggestiva parti, även om det med tanke på helhetsklangen förvisso hade suttit bra med ett dussin herrar till låns från Musikhuskören.
Rasmussens enormt raffinerat och ändamålsenligt instrumenterade partitur hade analyserats intill minsta detalj av John Storgårds, som höll den komplicerade apparaten i ett minutiöst säkert grepp. Stadsorkestermusikerna visade än en gång framfötterna i ny musik och gjorde dessutom ovanligt väl ifrån sig i Sibelius fyra, där det var en lisa för öronen att notera hur noggrant Storgårds efterlevde partiturets bokstav utan att förfalla till överdrivet pedanteri.