Skivrecension: Tonal silkesväv stark som siden
Lotta Wennäkoski har förmågan att fästa lyssnarens uppmärksamhet vid små nyanser och skiftningar.
Kersten McCall, flöjt. RSO, dir. Dima Slobodeniouk. (Ondine)
Lotta Wennäkoski har ofta utgått från vissa övergripande idéer för sina verk, idéer som har kunnat generera ett namn, ett sound och kanske till och med harmonier. Wennäkoski har inte bara inspirerats av musik för musikens skull, utan flitigt låtit sig influeras av den omgivande världen.
Även om styckena ofta initierats av extramusikaliska impulser, är musiken sällan deskriptiv eller programmatisk, snarare har idéerna integrerats i den musikaliska processen och alltid med siktet inställt på det klingande resultatet.
Wennäkoski betraktades länge som lyriker och även om det alltjämt stämmer ska det infogas att omdömet, precis som Kimmo Korhonen påpekar i skivhäftet, är allt annat än uttömmande. Wennäkoski är så mycket mer, även om hennes förmåga att snappa upp små nyanser och fästa lyssnarens uppmärksamhet vid små skiftningar är enastående.
Titeln för flöjtkonserten Soie från 2009 syftar på franskans ord för silke, och med undertitlar som Voile (ordet för segel), Lin gros (grovt linne) och Soie leder Wennäkoski ytterligare lyssnaren i en tydlig riktning. Silket kan här uppfattas som metafor för textur i vidare bemärkelse, och hopvävda har alla dessa tunntunna trådar – precis som siden – en värmealstrande funktion samtidigt som tyget är mycket starkt.
Hos flöjtsolisten skönjs i början en febril aktivitet med ett ständigt skiftande mellan konventionella och okonventionella spelsätt. Texturen är luftig och lättflygande, samtidigt som pulsen är stadig och orkestern bistår med stiliga ekoeffekter. Mellansatsen skiljer sig mest ur mängden, den är lång som minutvalsen och ligger insprängd mellan de betydligt längre yttersatserna. Mellansatsen är som namnet antyder grov och sträv, även om flöjten också här har en balsamerande effekt i förhållande till slagverkens och bleckblåsarnas barska klanger.
Hava kan syfta på ord som havainnoida (iaktta), havahtua (varsebli) eller havina (sus). På ungerska betyder ordet snö. Det här capricciosot för orkester innefattar till en del snabba texturer, även om det till stora delar kommer att handla om de tysta nyanserna.
Amor omnia-sviten är sammanställd av musiken som Wennäkoski skrev 2011–12 till Konrad Tallroths tragiska film med samma namn från 1922, om två syskon som blir förälskade och först vid altaret upptäcker sitt släktskap. Den knappa halvtimmen långa sviten inbegriper otaliga chanser för musikerna att operera med viskningar med förnimbara ord men också gallskrik mitt i villervallan, element som till synes står i konflikt med stumfilmens väsen. Kontrasten är ändå nog så fruktbar.
Jag förvånar mig över hur nära Wennäkoski på den här skivan kommer Sergej Prokofjevs uttryck (inte bara när det gäller vissa orkestreringseffekter). Solistens uttryck är genomgående virtuost, medan det som blir kvar i handen främst ändå är upplevelsen av de musikaliskt helgjutna skeendena, där dramatisk och hotfull musik balanserats mot lyrisk dito, med en fruktbar kontrast som följd.
Kersten McCall, soloflöjtist i Concertgebouworkestern, spelar förstklassigt. Högklassig är också Radions symfoniorkesters insats under Dima Slobodeniouk.