Skivrecension: Ur traditionens jordmån
Flamencosångaren Manuel Lorente har gett ut en skiva med traditionell flamencosång av god kvalitet.
(Ambar producciones)
Skivan är intressant för den finländska publiken speciellt med tanke på hans samarbetspartner vid gitarren, förträfflige Raul Mannola. I och med att skivan är mycket intimt centrerad kring sången och gitarren får Mannola en stor roll och han sköter den utmärkt – att ackompanjera sång är ett krävande specialområde. Perkussionisten Guillermo Garcia El Guille bidrar med diskret och stilig cajón på ett par spår.
Manuel Lorentes sång står naturligtvis i centrum. Han är inte någon stor glittrande världsstjärna utan en sångare med fast förankring i den andalusiska traditionen. I dessa dagar med finslipade, poppiga och överproducerade skivor känns det bra att bli bjuden på traditionell biff utan extra utsvävande kryddor. Lorente kommer bäst till sin rätt i det jag kallar sångliga stilarter, där man får briljera med till exempel eleganta melodier, stor ambitus och rätt jämn intensitet, till skillnad från de hjärtskärande röster som berör med några enkla toner.
Därmed är skivans repertoar välvald med flera representanter för fandangos-familjen. Fandangos naturales och malagueña hör till mina favoriter. Lorente behöver tillräckligt med tid för att rösten ska klinga så till exempel soleá passar bra, medan speciellt inledningen i fandangos abandolaos känns lite hafsig och rytmen i bulerias lite väl tungrodd.
Skivan är endast 35 minuter lång, vilket inte är någon stor fara. Däremot känns spåren väl korta – på två och en halv minut kommer man knappt i gång. Några fler verser per spår hade suttit bra. En del av verserna har Lorente skrivit själv, det kunde ha varit intressant att fördjupa den sidan i den annars välskrivna konvoluttexten.
Skivutgivningskonserter 14 och 15.9 kl. 19 på Agricolaklubben vid Mikael Agricola kyrka med dansaren Eleonora Bayaz.