Emotionellt angelägna och chosefria Sibeliusläsningar
"I det stora hela var det här en tolkning som placerade sig bland de allra mest angelägna", skriver Mats Liljeroos om Okko Kamus tolkning av sjätte symfonin i Lahtis.
Dirigenter: Jukka-Pekka Saraste & Okko Kamu. Sibeliushuset, Sibeliusfestivalen i Lahtis.
När Sibelius firas har Lahtis en central position. Här har Sinfonia Lahti-undret gått hand i hand med Sibelius musik och i Sibelius-salen, med en åtskilligt generösare akustik än Musikhuset, har Osmo Vänskä och hans glada gäng genom åren presterat smärre underverk, som fått genklang även internationellt.
Vänskä dirigerade självfallet en av Sinfonia Lahtis konserter under festivalveckan och de båda andra gavs, lika självklart, åt två övriga med orkestern nära förbundna gestalter: Jukka-Pekka Saraste samt nuvarande chefdirigenten Okko Kamu.
Saraste har gjort två helhetsinspelningar av Sibelius symfonier med Radions symfoniorkester – den första för RCA från sent 80-tal har sina poänger – men visst är det nu han borde ha gjort sin definitiva inspelning. Saraste närmar sig nuförtiden all musik med en omedelbar chosefrihet som känns befriande och så inte minst i den här repertoaren.
Ettan och femman är symfonier Saraste kan utan och innan och vilken insikt fanns det väl inte i läsningarna. Första symfonin förlänades en frodig slavisk prakt utan att någonsin slå över mot det sentimentala och femman gjordes med en brännande emotionell angelägenhet – sällan har den knepiga övergången mellan första satsens huvudpartier tett sig så organisk – som effektivt sopade golvet rent med de tolkningsmässiga överdrifter denna så populära symfoni så ofta dragits med.
Magiska sluttakter
Okko Kamu kunde ha blivit en av världens ledande Sibeliusinterpreter om han så hade önskat. Den spektakulära Deutsche Grammophone-inspelningen av andra symfonin med Berlinfilharmonikerna från 1970 följdes av inspelningar av första och tredje symfonin – Kamus trea anses fortfarande som en av de bästa som någonsin gjorts – samt Lemminkäinen för samma bolag med RSO, men sedan var sagan all.
När Kamu nu, förutom finfina versioner av tondikterna Okeaniderna och Pohjolas dotter, dirigerade de milt sagt svårbemästrade sjätte och sjunde symfonierna slogs man av vilken frapperande likhet det finns i hans och tidiga gynnaren, borne Sibeliusdomptören Herbert von Karajans syn på den här ofta så enigmatiska musiken. Så inte minst i sjätte symfonin, där tempona var föredömligt rofyllda och naturligt framåtskridande.
Stråktexturen i den doriskt finstämda inledningen kunde måhända ha varit ännu mer eterisk och vissa balansmässiga detaljer mer finkalibrerade, men i det stora hela var det här en tolkning som placerade sig bland de allra mest angelägna. De magiska sluttakterna var genuint berörande och den poetiska andra satsen fungerade som just det rofyllda andantino den alltid velat vara.
Den ensatsiga sjuan brukar rättmätigt hyllas som Sibbans formmässigt främsta prestation, även om jag personligen aldrig förstått varför han just före slutstegringen slänger in ett citat från Valse triste. Sluttakterna brukar även annars ofta framstå som något av en antiklimax, men så inte denna gång tack vare Kamus nyktert osentimentala, snudd på berglundskt lakoniskt obetvingliga syn på upplösningen.
Sinfonia Lahti utvecklade i tiderna under Vänskä nog så spektakulära stråkpianissimon, vilka man också denna gång briljerade med och musicerandet var även annars mestadels smak- och kärnfullt. Så tyckte förhoppningsvis även hängivne Sibeliusälskaren, Yes-legenden Jon Anderson, som hela veckan troget satt på sin post.