Gallerirundan: Hur fungerar en människa?
På utställningen Maskinell innehåller flera verk en absurd galenskap, något som går utöver det invanda. Inte heller är platsen, Gammelstadens kraftverksmuseum, den mest självklara.
Gammelstadens kraftverksmuseum, Tavastvägen 163. Till 20.9.
Det är andra gången som Nina-Maria Oförsagd ordnar en konstutställning här. Konstnärerna är delvis desamma som på fjolårets utställning Urban koppling.
Man får söka upp de tio konstnärernas verk med karta i hand. Den gamla kraftverksbyggnaden är full av vinklar och vrår, trånga trappor och enorma konstruktioner med kugghjul och rör.
Mera än växelverkan mellan maskin och människa får utställningen mig att fundera på hur en människa fungerar, och på paralleller med en maskin som ska fungera på ett visst sätt.
Den svenske poeten Mauritz Tistelö styr tanken hit, genom ett verk som kretsar kring oväntat beteende. Hans installation Fantasifostret och maskinen finns i källarens vattenkraftverk, redan i sig en kuslig plats. Samtidigt som man betraktar två videoprojektioner där en man utför en obegriplig pantomim kan man ta ett kort ur en låda och följa instruktioner som ”rör dig längs väggarna med blicken fäst mot väggen och tänk på något knäppt du gjort”.
Med accessoarer som ser ut att ha glömts kvar i källaren ger verket en intressant känsla av obehag. Det finns en lockelse i det galna, i att lämna den utstakade vägen och försätta sig ”ur bruk”.
Som en kontrast kan man koppla av med Klaus Nyqvists verk Laser i båset bredvid. Här ritas njutbara abstrakta former upp. De ser både levande och fungerande ut.
Gränsen mellan att leva och fungera är också den plats där Pekka och Teija Isorättyäs robotåldringar rör sig. Ostadig tar de sig fram med rollatorer i turbinhallen, tantskorna halkar hit och dit på klinkergolvet.
Det absurda finns inte i alla verk på utställningen, men definitivt i Niran Baibulats bilbaserade tänkande som spårar ur i Lov att gå över gatan. Hon har låtit röda bilar styra hennes vandringar och byggt bilskulpturer av fotografier av de röda bilarna. Ja, där blir man rubbad ur det invanda igen.