Musikalrecension: Låt Fantomen spöka!
Den som har upplevt Fantomen på scenen i London eller New York blir inte besviken på Nationaloperan. Med väl valda sångare, kör, orkester och hela baletten ger huset en sjudundrande föreställning.
I rollerna bl.a. Ville Rusanen, Sofie Asplund, Tero Harjunniemi, Sauli Tiilikainen, Hanna-Leena Haapamäki, Mika Pohjonen och Sari Nordqvist.
Operan 4.9.2015.
Rent tekniskt bländar Operan med ett tjugotal olika, ofta lätt byggda men nog så snygga scenbilder av Teppo Järvinen. Marjaana Mutanens kostymer är fantasifulla, Osku Heiskanens koreografi lämplig och i kombination med Timo Alhanens dämpade ljussättning bygger man upp ett praktspektakel som överträffar alla mindre teatrars kapacitet.
Långt över ett hundra artister medverkar i föreställningen som förmedlas till publiken via ännu fler mikrofoner, som kan vara trådlösa eller utplacerade på scenen. Ljudbilden är skapad av Andreas "Stanley" Lönnquist som gjort motsvarande jobb på Svenska Teatern. Och mikrofonerna fungerar! Nödvändiga är de också inte minst eftersom Andrew Lloyd Webber skapat ett alldeles speciellt sound för denna musikal – bland annat med ett kännspakt orgelbrus som symboliserar Fantomen och fogas till den levande orkestern.
I trettio år har Lloyd Webber suttit på rättigheterna och krävt att hans succémusikal sätts upp enligt samma schablon på alla håll i världen. Med vissa reservationer har Operan nu fått fria händer och därmed är detta en riktig premiär och ingen klonad uppsättning.
Mellan sirap och känslosamhet
Så väldigt långt bort från originalidéerna har regissören Tiina Puumalainen ändå inte äventyrat sig. Hon ger en väl fungerande och flytande föreställning med tillräckligt musikalglitter och operamässig pomp och ståt men utan att göra det till ett självändamål. Hon har koncentrerat sig på den kvinnliga huvudrollen Christine vars uppvaknande som kvinna hon ser som ett huvudtema. Hon går en intressant balansgång mellan sirap som hon vill undvika till varje pris och känslosamhet som storyn ändå lever på. Musikalen slutar utan yttre åthävor men med stark emotionell laddning. Christine får övertaget, visar medlidande för Fantomen och kysser honom. Där kunde jag gärna ta en droppe sirap till.
Som en viktig del av miljön bjuds vi på tre festliga operapastischer: en meyerbeersk grand opéra, en buffa opera och slutligen Fantomens egen komposition som är modern musik, en anakronistisk Stravinskypastisch och således tänkt att låta svårfattlig. I den sistnämnda har Fantomen tagit livet av tenoren och dyker upp på scenen i en duett med Christine som han älskar. Här kunde man accentuera ytterligare. Men på det hela taget spelade ensemblen utmärkt, i original på engelska som man gör i operasammanhang. Och dialogscenerna gjordes – om inte riktigt med full anglosaxisk elegans, snärt och accent – så ändå riktigt bra. Roligt gjorda ensembler är även de så kallade notkriserna, då fantomen skickar sina direktiv till direktörerna.
Strålande huvudpar
Hela föreställningens klarast lysande stjärna är åländskan Sofie Asplund som har axlat Sarah Brightmans roll som Christine. Hon har en ljuvlig utstrålning och en underbar röst och låter just så vacker som hon skall i musikalmelodierna och har all den hisnande operateknik som Lloyd Webber skrev för sin sedermera exfru.
Titelrollen Fantomen brukar sjungas av explosiva höga musikalröster som inte växer på träd. Ville Rusanens höga baryton är rätt röst i denna krävande roll där man verkligen får ta ut svängarna från hest viskande ljud i närmikrofon till explosioner i stämman på gränsen mellan baryton och tenor. Rusanen är mycket uttrycksfull och tar man det på allvar så är väl hans roll som djupt tragiskt missfoster och bad guy ännu intressantare än Christines uppväxt till kvinna.
Förste älskaren Raoul spelades sympatiskt av Tero Harjunniemi. Operacheferna sjöngs av Sauli Tiilikainen och Juha Riihimäki och de får gärna späda på ytterligare. Primadonnan Carlotta sjöngs briljant av Hanna-Leena Haapamäki som valde att inte karikera så mycket. Tenoren gjordes hyfsat av Mika Pohjonen. Rollistan är lång men ännu måste Madame Giry nämnas, balettmästaren som vet mera om Fantomen än de andra, väl spelad av Sari Nordqvist.
Klippt och skuren för Operan
Operans orkester lät alldeles utmärkt och mest utan förstärkning men ibland i kombination med bandat material. Nick Davies har bästa tänkbara kontroll på helheten och han vet hur mycket man får suga på karamellen och när man skall undvika att släpa. Örhängena lät med andra ord precis som de skall.
På plats i publiken fanns förresten textförfattarna Charles Hart och Richard Stilgoe men inte Sir Andrew. Ryktet säger att han överväger att dyka upp en kväll.
Under de senaste 50 åren har Nationaloperan satt upp fyra musikaler och varje gång har man ställt frågan om de hör hemma på en operascen. I dag är många av den åsikten att gränserna mellan genrerna har suddats ut. Visst är det så men i rimlighetens namn måste man ändå medge att det finns stora kvalitativa skillnader inom musikalgenren och många verk är direkt olämpliga för ett operahus.
Om musikalen i fråga är så musikaliskt krävande att den drar nytta av Operans yrkeskunskap och omvänt om Operan har förmågan att ge den rätta stilistiska framtoningen, så är det väl bara att låta Fantomen spöka. Just den här storyn sitter som klippt och skuren i denna miljö. Hela säsongen har sålts ut och nu får man hoppas att de som stampar och applåderar Fantomen också låter sig lockas av Operans övriga utbud.
Om ni inte fått biljetter till Fantomen, kom och se Tosca i stället, säger dirigenten Nick Davies