Musikrecension: Våndan av att besöka ett disco
På det samtida nordiska konstmusikfältet vill alla vara originella.
Konserter i Balders sal och Fria konstens rum. Med bl.a. Zagrosensemblen.
En festival för nutida musik kan lätt ge ett skevt perspektiv. I rätt kontext kan också ett medelmåttigt samtida stycke utgöra det perfekta inslaget, en välkommen kontrast. Men om det ställs sida vid sida med tiotals andra stycken flimrar det lätt obemärkt förbi, speciellt om det är mainstream.
Lyckligtvis finns det ingen mainstream på det samtida nordiska konstmusikfältet där alla vill vara originella. Det är ingen överraskning att den modernistiska traditionen lever starkast kvar bland finländska tonsättare, medan man i de övriga nordiska länderna, inte minst i Sverige, redan har öppnat sig för att nominera allt från indierock till techno och performanskonst för att framföras på en festival som Ung Nordisk Musik.
Ett par exempel: I isländska Örnolfur Eldons Bagatella spelar två klarinetter (Marko Portin, Markus Kaarto) först i var sitt hörn småjazziga trudelutter med skalor och drillar, innan de mot slutet rör sig mot ett gemensamt notställ i mitten av scenen. Rörelsen är här lika viktig som tonmaterialet.
Landsmannen Gunnar Gunnsteinssons work for the self-help series finding your mindpatterns beskriver akten av att gå på en technoklubb och se folket dansa och känslan av utanförskap. Genom en performans med en stand-up-artist med mikrofon i handen och musiken från ett ljudband utforskas steg för steg den kognitiva processen när det gäller att uppfatta rytmer och mönster. Det spelar det ingen roll om det här är ironi eller allvar, publiken vrider sig av skratt ändå.
Norrmannen Erik Brandals SJOF med fem manliga unga rasande improvisationskonstnärer tillhörde det värsta inslagen under sena kvällskonserten i Fria konstens rum i Berghäll. Varför måste man blinka så förskräckligt med lamporna, varför måste man frammana epilepsi hos publiken? Och i danska Aya Oshidas verk för tolv celli har de tolv golvlamporna som släcks och tänds an efter en nästan viktigare funktion än cellorna. Svenska Josefine Mindus Vindaspel hörde till de mest sympatiska inslagen, där hon kontrasterade asiatisk new age-influerad panflöjtsmusik och diverse föremål som svingas i luften.
Visst finns det traditionellare inslag också. Svensken Alexander Hanssons From Above I See It All är ogenerat romantisk musik med valthornet som fanbärare. Det är som om stycket kom direkt från Hollywood eller en dataspelsfabrik.
I Sauli Zinovjevs pianokvartett Chasse-Neige finns något narrativt vackert, melankoliskt och sorgstämt, som intressant nog illustreras med ett piano som torde ha varit dämpat eller annars preparerat.
I Sebastian Hillis Hypha för flöjt, klarinett och stråktrio finns en yta som inledningsvis känns svår att greppa – med skalor, knotter och frenetisk aktivitet i stämmorna – men med element som repeteras så många gånger att de småningom blir bekanta och utvecklas och bidrar till en klimax.
Antti Auvinens Nulla Salus är en ganska skojig kombination av musik och performans, där Mikko Ikäheimos gitarr utgör en språngbräda för blockflöjtisten Eero Saunamäkis vilda utsvävningar.
Svensken Martin Q Larsson hör till den äldre och en mera erfaren generation och i hans Gyration Point 3.0 positioneras rolig, smått statisk men positivt framåtskridande musik mot matematiska formler som musikerna var för sig stiger upp och läser upp från ett papper.
Som vanligt förgylldes vissa stycken av framföranden med mycket skickliga musiker. Matti Heininens Pisaratekniikka blev mycket mer personligt tack vare sopranen Susanna Koskis virtuosa tolkning av sångstämman. Zagrosensemblens skickliga musiker gjorde i alla stycken en förtjänstfull insats för musikens bästa och det samma kan sägas om Eero Saunamäkis, Elias Lassfolks, Jenny Kares och Toni Kulkus insatser under fredagskvällen.