Lekfull film som faller mellan stolarna
Nyfilmatiseringen av The Man from U.N.C.L.E. från 1960-talet är främst ett ytskrap.
I rollerna: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander, Hugh Grant.
Vitsord:
I vår serie uppvärmda retroröjare har turen kommit till 60-talsörhänget The Man from U.N.C.L.E efter en idé av vem annan än Ian Fleming. Poängen är att när omaka paret Robert Vaughn & David MacCallum klämde åt fulingar var det i regel med glimten i ögat.
I Guy Ritchies nyfilmatisering, förlagd till år 1963, är det Henry Cavill (Napoleon Solo) och Armie Hammer (Ilja Kuryakin) som drar det tyngsta lasset – flankerade av Alicia Vikanders östtyska vetenskapsmannadotter.
Med hjälp av Gaby (Vikander) räknar gentlemannaagenten Napoleon Solo med att komma hennes pappa kärnfysikern på spåret. Så går turen till ett Östberlin som blir vittne till både en och annan biljakt och eldstrid.
Fast nu vill det sig ju inte bättre än att den spårlöst försvunna vetenskapsmannen håller på att utveckla ett kärnvapen för ärkeskurkarnas räkning, vilket i klartext innebär att öst och väst tvingas samarbeta. Eviga staden Rom nästa.
Det ska genast sägas att ögat vilar, örat också. Här vankas det smörig italiensk 60-talspop och lyxlirarmiljöer av den gamla (europeiska) skolan, sköna kvinnor och stiliga karlslokar. Samt en Hugh Grant som representerar brittiska intressen.
Dessvärre lyckas Ritchie (Snatch, Sherlock Holmes) inte riktigt blåsa liv i materialet. Filmen är bara inte tillräckligt spännande för att göra sig som thriller och trots att man ibland kostar på sig ett leende är det inte heller tillräckligt roligt – den lekfulla inramningen till trots.
Resultatet är en film som trillar mellan två stolar, som närmast fungerar som ytskrap. Det gäller också för herrarna Cavill och Hammer som är lite väl tvålfagra med tanke på uppgiften. Colin Firth gjorde det så mycket bättre i Kingsmen, en även i övrigt mera intrikat sak.