Musikrecension: Med hjältemod och dödsförakt
Framförandet av Kullervo i Lahtis hörde till de mest muskulösa och starkaste som hörts.
Sibeliusfestivalen i Lahtis. BBC Symphony Orchestra, dirigenter Sakari Oramo, Okko Kamu. Polyteknikernas kör, instud. Saara Aittakumpu. Solister Johanna Rusanen-Kartano, sopran, Waltteri Torikka, baryton, Sergej Malov, violin. Sibeliushuset 2-3.9.
Sibeliusfestivalen i Lahtis har bjudit på fantastiska konserter hela veckan – från öppningskonserten med HSO i måndags, via Osmo Vänskäs sejour med sin tidigare orkester i tisdags till BBC Symphony Orchestras två konserter med Sakari Oramo och Okko Kamu. Lägg därtill kammarmusikkonserter, klubbkvällar, verkpresentationer och en publik där fyra av tio är utlänningar, så klarnar bilden av en finsk motsvarighet till Bayreuth, där en tonsättares verk och person hedras på alla tänkbara vis. Nästa år blir ett "normalt" år på Lahtisfestivalen med tre orkesterkonserter, men med facit på hand – sex slutsålda kvällar i rad – är det bara att hoppas att festivalen kan växa och utvecklas också efter jubileumsåret.
Konsertprogrammen med BBC-orkestern var uppbyggda så att chefdirigent Oramo ena dagen dirigerade två av Sibelius tidiga succéer från 1890-talet – En saga och Kullervo – och festivalens konstnärliga ledare Kamu andra dagen dirigerade två av Sibelius populäraste verk, violinkonserten och andra symfonin, bägge från början av 1900-talet och influerade av vänskapen med Axel Carpelan och vistelsen i Rapallo.
BBC-orkestern gör utan tvivel ett starkt intryck. Den tekniska kvalitet är skyhög och vissa passager formulerar man med hårresande teknisk precision på en nivå som överstiger många finländska orkestrars. När man kombinerar det tekniska kunnandet med en omisskännlig självsäkerhet är det klart att spelet är kraftfullt och mustigt, men också nyansrikt med en omfattande dynamisk skala, från svagaste pianissimo till starkaste forte.
Givetvis finns det aspekter av frasering och rytmbehandling som man kan ställa sig frågande till. Ibland känns det som om man tuffar på som ett tåg och spelar åttondelar med metronommässig regelbundenhet, vilket kan bero på skillnader i traditioner. Som lyssnare kan man efterlysa större agogisk flexibilitet. Nu var rytmbehandlingen ofta väldigt exakt och disciplinerad, som om man spelade Stravinsky.
Den här robustheten störde inte nämnvärt i Kullervo och onsdagens framförande hörde till de mest muskulösa, robusta och starkaste som någonsin har hörts. Här fanns en rejäl dos aggressivitet och dödsförakt och ungdomligt hjältemod tack vare en orädd orkesters virtuositet. Man må säga vad man vill om den incestuösa syskonkärleken, men Sibelius sjuttio minuter långa partitur är alla gånger verkningsfullt, inte minst när körpartiet tolkas av Polyteknikernas hundramanna kör instuderad av Saara Aittakumpu. Kören sjunger rent, textar tydligt och besitter häpnadsväckande volymmässiga resurser. Waltteri Torikka tolkade Kullervos parti stiligt, även om Kullervos syster Johanna Rusanen-Kartano kanske drog det längre strået med sin uttrycksfulla stämma och ytterst tydliga textning – synd bara att hon nyligen valde att ställa in sitt framförande i Lovisa nästa veckoslut.
Också i tolkningen av En saga fanns vissa aggressiva kvaliteter, men framför allt fanns här ett extremt accelerando som utmynnade i en eruption av vild energi i slutet.
32-årige ryssen Sergej Malov är en Paganiniaktig uppenbarelse och hans tolkning av violinkonserten på torsdagen var högklassig och virtuos med ibland rasande tempon (men inte så snabba som Nikita Boriso-Glebskis).
I andra symfonin infaller klimaxen i övergången till finalen och sällan har tretonersmotivet trängt lika tydligt och starkt igenom i varje stämma redan på den långa dominantorgelpunkten som föregår skarven. Encorestycket Valse triste gav stor behållning, speciellt som Kamu har en tydlig vision för tolkningen och stycket verkade vara mera bekant för orkestern och spelades mera avslappnat än något annat.