Filmrecension: Eisenstein mellan Eros och Thanatos
Också när Peter Greenaway rör sig på en historiskt dokumenterad arena med verkliga personer går han sina egna vägar. Bildspråket och de visuella lösningarna signalerar ofta kreativitet men saknaden av all historisk ackuratess tenderar att reducera ett intellektuellt nyfiket universalgeni till en pellejöns.
I rollerna: Elmer Bäck, Luis Alberti, Maya Zapasta, Rasmus Slätis, Jakob Öhrman, Lisa Owen, Stelio Savante.
Vitsord:
Också Peter Greenaways Nightwatching (2007) som gav sig i kast med Rembrandts berömda målning Nattvakten var lika fängslande som irriterande med sina vådliga konspirationsteorier.
I och för sig innebär Eisenstein i Guanajuato ingen revidering av Sergej Eisensteins storhet. Greenaway upptäckte honom redan som tonåring och hans beundran har inte avtagit med åren. Mannen som med sina montageteorier revolutionerade filmkonsten har satt djupa spår i Greenaways egna filmer. Också i Eisenstein i Guanajuato odlar han ofta ett associativt montage och splittrar filmrutan i en triptyk som låter verklighet och rekonstruktion, förflutet och nutid samt svartvit film och färgfilm existera sida vid sida.
När Sergej Mihailovitj anlände till Mexiko 1931 var han en av filmvärldens stora celebriteter med verk som Strejken (1925), Pansarkryssaren Potemkin (1925) och Oktober (1928) bakom sig. Då ledningen för filmproduktionen i Sovjet kommenderade honom, regiassistenten Grisha Aleksandrov och fotografen Eduard Tisse på en resa till Europa och Amerika gällde uppdraget i första hand att studera den nya ljudfilmen som vunnit terräng i väst samt att realisera lämpliga filmprojekt.
Trots alla vitala kontakter kom vistelsen i Hollywood att kantas av besvikelser och motgångar. Eisensteins planer på att filma Theodore Dreisers roman An AmericanTragedy realiserades inte av honom utan av Josef von Sternberg. Följande anhalt blev Mexiko där Eisenstein, uppbackad av författaren Upton Sinclair som främsta finansiär, skulle spela in en monumentalfilm om landets historia. Till hans stödtrupper hörde även muralmålaren Diego Rivera, kanske en motsvarande monumentalfresk på filmens område lekte regissören i hågen.
Gavs inte chansen
Eisenstein spelade in mängder av material men arbetet drog ut på tiden och finansiärernas kassa började sina. Dessutom kom det påtryckningar från Moskva att det var dags att återvända hem. Regissören gavs aldrig en chans att själv redigera sitt inspelade material. Que Viva Mexico! föreligger endast som en torso i två versioner: Thunder over Mexico (1934) och Time in the Sun (1939). Enligt Jay Leyda som även han gjort en sammanställning av materialet i kronologisk ordning är en slutgiltig gestaltning omöjlig.
Eisensteins avsikter vid klippningsstadiet är och förblir okända.
Däremot vet vi att Que Viva Mexico! var tänkt som ett gigantiskt tvärsnitt av landets historia ända från den precolumbianska tiden fram till peonernas revolutionära kamp. Eisenstein fascinerades av detta motsatsernas land. I sina dagböcker skriver han att ”med envishet förföljer mig tanken att Eden ingalunda har legat mellan Eufrat och Tigris utan naturligtvis här någonstans mellan Golfen från Mexiko och Tetuantepec!”
Fascinerades av Dödens dag
Ett av regissörens speciella fascinationsobjekt var De dödas dag (Dia de muertos), festligheterna som sammanfaller med Allhelgonahelgen och som kan sägas vara en synkretism mellan indiankulturerna och katolicismen. ”Dödens dag, ett tygellöst hånskratt åt döden och dess emblem – benrangelmannen med lien”, skriver Eisenstein.
Greenaway tar fasta på denna kult och egentligen kan Eisenstein i Guanajuato sägas pendla mellan Eros (Kärleken) och Thanatos (Döden). Tillika innebär det att filmen pendlar mellan professionell frustration och personlig pånyttfödelse. Eisenstein (Elmer Bäck) inleder ett passionerat förhållande med sin guide Palomino Cañedo (Luis Alberti), en gift man som undervisar i komparativ religionshistoria. Greenaway vill med andra låta påskina att Eisenstein, långt borta från paranoians och konspirationernas klimat, äntligen kunde leva ut och finna sitt sanna jag. Det behöver inte vara överensstämmande med sanningen. Speciellt vågade eller provokativa är scenerna inte, bara lite puerila.
Annars är Elmer Bäck med sitt burriga hårsvall i och för sig en tilltalande Eisenstein, både en excentrisk clown och ett bångstyrigt barn som flankeras av kollegerna Aleksandrov (Rasmus Slätis) och Tisse (Jakob Öhrman) i mindre roller. Och med Lisa Owen som Mary Craig Sinclair.
Något mer cerebral kunde Eisenstein ändå ha blivit. Nu hamnar hans intellektuella spänst och nyfikenhet helt i skuggan av Greenaways personliga vision som tutar och kör med ”tio dagar som skakade Eisenstein”. Bilden av regissören och av miljön omkring honom blir krympt och reducerad.