Bengt Ahlfors bästa har bästföredatum

Revy är en genre som utan tvekan smakar bäst som färsk. Att Lilla Teaterns Revy à la Ahlfors bygger på material ur revykungen Bengt Ahlfors femtioåriga arkiv, gör därför förutsättningarna för föreställningen, nästan per automatik, svaga.

Och visst är det uppenbart att tiden sprungit förbi många av numren. De må ha ett nostalgiskt värde för dem i publiken som var med när de begav sig, men de saknar sting och samhällelig relevans som revyn, trots sin lättsamma form, kräver för att fungera.

Med andra ord uteblir både betten och kyssarna, som Lillan – Lilla Teaterns galjonsfigur i Åsa Wallenius skepnad – sjunger om i inledningen. I dag är det inte vare sig roligt eller särskilt uppseendeväckande att militärpastorn Kyösti byter namn till Ingalill. Det är inte bara smaklöst utan också aningslöst att använda prostitution som analogi för teaterverksamhet som i sången Lillans visa – särskilt då det görs med uttryck som ”glädjeflicka” och ”fnask”.

Sådana dumheter hade kanske kunnat godtas om regissören Marcus Groth tydligt lyft fram och kommenterat den tid i vilken numren är skapade.

Ensemblen är ändå väloljad och Pia Runnakko behöver bara klä på sig en gubbperuk och en ful kostym för att vara förtjusande. Roande är Runnakko också i rollen som legendariska Lillanchefen Vivica Bandler.

Men många av skämten präglas av en påfrestande pubertal kiss- och bajshumor. Sketcherna lider också av tekniska problem: flera är så långa att inte ens en finurlig slutkläm kan rädda dem.

Problemet är att repertoaren levereras rakt av utan att Marcus Groth gör ansats att skapa något ”eget” av Ahlfors material eller förse det med samtida kommentarer som skulle ge det ett sammanhang också på en scen 2015.

Andra akten lyfter emellertid, delvis tack vare sketchen Radio Brändö som träffsäkert ringar in knutpatriotism och med värme driver med Rundradiofavoriter. Den dadaistiska sjöväderrapporten håller än i dag. I den här sketchen lyfts tidsbilden dessutom fram genom kostymernas och scenografins gulbruna 70-talspalett.

Överlag har andra akten en aningen bättre dramaturgi och Sixten Lundberg i rollen som Lasse Pöysti bidrar med en viktig, om än plumpt formulerad kommentar om att även humor har ett bästföredatum.

Bra arrangemang

Jag gillar Kaisa Kulmalas arrangemang, men jag hade helst hört klassikern Har du visor min vän, som framförs av Niklas Häggblom, utan ett krystat ”rap”-stuk.

Sångerna – många framförda av Vuokko Huovatta – visar sig överlag tåla tidens tand bättre än sketcherna. Åsa Wallenius framför Ska vi göra en människa i kväll med stor känsla och Jonna Nymans uppförande av en jazzig Håller din hud är också verkningsfull. Lyriken i Vilka sånger ska jag sjunga klingar alltför bekant i vår tid när bomber fortfarande fälls över människors hem.