Filmrecension: Fult och vackert i krigets kölvatten
Kriget är ingen dans på rosor, har aldrig varit. Och när Antti J. Jokinen i Katja Kettu-filmatiseringen Barnmorskan (Kätilö) tar sig an infernot är resultatet ett drama som på inget sätt bugar och bockar för verkligheten. Detta trots att kärleken utgör filmens främsta drivkraft.
I rollerna: Krista Kosonen, Lauri Tilkanen, Pirkka-Pekka Petelius, Tommi Korpela, Elina Knihtilä.
Vitsord:
Slutresultatet är illusionslöst så det förslår, inte minst när det gäller människoskildringen som tidvis nästan för tankarna till Rauni Mollbergs Jorden är en syndfull sång. Tematiskt nuddar filmen vid Virpi Suutaris dokumentär Auf Wiedersehen Finnland, om mötet mellan tyska soldater och finländska kvinnor.
Här går resan till Petsamo, förvisso efter en sväng via Ifjord i Norra ishavet. Det är den geografiska fonden för de tyska styrkornas reträtt som följer på villkoren i vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen. Lapplandskriget var ordet, året är 1944.
I titelrollen ser vi Krista Kosonen. Hon är den ”röda horungen” som försöker komma till rätta i en miljö som präglas av fördomar och inskränkthet. Talande är att när Helena hjälper en mörkhyad ”oäkting” till världen så är det kärret nästa.
Ungefär samtidigt får Helena upp ögonen för Johannes (Lauri Tilkanen), en tysk krigsfotograf med en finsk mamma. Ändå ska det till styvbrorsan, spritsmugglaren Jouni (Pirkka-Pekka Petelius i en roll lika mustig som dramatiskt tilltalande) för att Helena ska kunna lägga Petsamo och dess martallar bakom sig.
Med Johannes som ledstjärna ansöker hon om förflyttning till fånglägret i Titovka, en i sanningens namn gudsförgäten plats på andra sidan av den ryska gränsen. Men när Helena väl inser sanningen, att fånglägret även fungerar som ett mänskligt laboratorium, är det redan för sent. Det gäller att rädda vad som räddas kan.
Barnmorskan är i grunden en kärlekshistoria, en film som glädjande nog inte drar sig för att bejaka den kvinnliga sexualiteten. Men det är också krigsskildring, och moralitet, där humanismen ställs mot de genuint mörka krafterna.
Tänker kanske främst på Tommi Korpelas lägerkommendant Gödel, en dedikerad SS-man som till skillnad från Johannes (som bedövar sitt dåliga samvete med medikament av olika slag), saknar allt vad skrupler heter.
Det ska sägas att Antti J. Jokinen, bekant från Sofi Oksanen-filmen Utrensning, gjort en för finländska förhållanden ovanligt stor och stilig produktion. Ett veritabelt epos som de pyrotekniska utsvävningarna till trots ligger lågt när det gäller de egentliga krigshandlingarna.
Följaktligen ligger fokus här på karaktärsskildringen, på en Krista Kosonen som går från ”Guds barn” till ”Dödens ängel” (Helenas egna ord) utan att en enda gång stiga snett. Det är klockrent, gjort med hjärta och integritet, utan en tillstymmelse till falsk sentimentalitet.
Till den lyriska inramningen bidrar de nordliga landskapen, majestätiskt fångade av filmfotografen Rauno Ronkainen, en av filmens stora stjärnor.
Men trots dessa kvaliteter kan man knappast tala om en Dr. Zjivago. Så förtjust är Jokinen i det visuella att han ibland gör sig skyldig till ett estetiserande av det slag som slår hål på den realistiska framtoningen (som i sanningens namn får sällskap av mera hallucinatoriska och film noir-inspirerade ingredienser).
Något problematiskt är också det så kallade ”Mengele-scenariot", en dramatisk (om än verklighetsbaserad) klyscha som hjälps upp av att Tommi Korpela om någon är uppgiften mogen. Han, Gödel, dricker sprit, lyssnar på klassiskt och begår grymheter med samma självklarhet.
Allt det här gör att kärlekshistorien i filmens centrum inte får riktigt det utrymme som den kräver. Annorlunda sagt: för att vara en så här vacker film är Barnmorskan förvånansvärt ful.
Lägg till en viss rörighet beträffande de geografiska koefficienterna och de många olika tidsplanen och ribban darrar. Låt sen vara att Antti J. Jokinen, redan nu en av våra internationellt sett mest kompetenta regissörer, i regel trivs på höga höjder.