Musikrecension: Atmosfäriskt klanglandskap à la Aho
Kalevi Ahos förmåga att skapa starkt atmosfäriska, ständigt skiftande klanglandskap firar triumfer i hans sextonde symfoni.
Radions symfoniorkester. Dirigent: Hannu Lintu. Solister: Elina Vähälä, violin, Virpi Räisänen, mezzosopran. Sibelius, Aho. Musikhuset 2.9.
Det fanns en tid när Kalevi Ahos spännande och mångfasetterade musik var mer eller mindre satt på undantag. Lahtissymfonikernas dåvarande intendent Tero-Pekka Henell och chefdirigent Osmo Vänskä kunde inte begripa varför och utnämnde i början av 90-talet Aho till huskompositör, vilket blev startskottet för det internationella genombrottet.
Ahos musik var i och för sig tekniskt komplicerad och fick många musiker att gråta blod, men den var alltid logiskt avfattad och allt som skedde hade sin mening. De inhemska ensemblerna är i dag givetvis på en annan nivå än när Aho för fyrtio år sedan skrev sin mest avancerade symfoni, femman, och visst har även tonsättaren lärt sig en och annan läxa under årens lopp.
Aho kräver fortfarande allt och litet till av sina musiker men uppnår numera större effekt med, åtminstone relativt sett, enklare medel. En klar landvinning är dessutom den rytmiska parameterns ökade inflytande och härvidlag har intrycken från, inte minst, den semitiska musiktraditionen spelat en avgörande roll.
I den för stråkar och slagverk skrivna drygt femtio minuter långa sextonde symfonin, RSO:s i onsdags uruppförda beställningsverk, återfinns självfallet favoritinstrumenten djembe och darabuka, men vi noterar i slagverkssektionen även bland annat plattklockor, ocean- och fjädertrumma, japansk binzasara och dobaci samt kinesisk mångong.
Ahos förmåga att skapa starkt atmosfäriska, ständigt skiftande klanglandskap firar här sannskyldiga triumfer och stråkarna och slagverket ingår en allians som stundtals kan tyckas präglad av motsättningar, men inte desto mindre efterhand i allt högre grad framstår som en symbios.
Finess och precision
Aho har låtit sig inspireras av den tyska, av nazisterna 1943 mördade poeten Gertrud Kolmar, vars dikter förlänat den femsatsiga helheten såväl satstitlarna som texten till finalen, Die Fahrende, där Aho låter en mezzosopranstämma flyta ihop med den omgivande ljudbilden.
Virpi Räisänen, en av våra mångsidigaste och uttrycksfullaste vokalartister, gjorde sjungande entré på ena sidan scenen och försvann på den andra och tolkade däremellan de expressiva diktraderna med all tänkbar känslighet och inlevelse.
Hannu Lintu visade sig ävenså vara en förträffligt sensitiv Ahotolkare. Han hade trimmat RSO-stråkarna till närapå perfektion och den fyra man starka slagverksgruppen behandlade sina mer och mindre exotiska instrument med beundransvärd finess och precision.
Något som även gällde Elina Vähälä, som före pausen gjorde originalversionen av Sibelius violinkonsert utantill. Livsfarligt i sig med tanke på hur djupt den bekanta versionen måtte sitta i ryggmärgen, men med dödsförakt i blicken bemästrande hon samtliga de hårresande tekniska utmaningarna och bjöd därtill på en sällsamt skön ton.
Inledningsstycket, den första så kallade Yaleversionen av Sibelius tondikt Okeaniderna, är även den dramaturgiskt sett svagare än den slutliga versionen, men Dess-dur är alla gånger en mer spännande tonart än D-dur och Lintu och hans konserten igenom alert spelande musiker visade också här med eftertryck var skåpet skall stå.