Skivrecension: Alexi avancerar åter
Med nya skivan med bandet Drifter befäster Alexi Tuomarila sin position som en av de centrala europeiska samtida jazzpianisterna.
(Edition)
Alexi Tuomarila gjorde sin första skiva år 2001, när han bodde i Belgien där han även studerat. Då hade han och hans band redan vunnit internationella tävlingar och fler pris blev det senare. Pianisten har vandrat stadigt på den väg han valt och förfinat uttrycket till mognad. Vägen har gått via till exempel Tomasz Stankos band.
Brad Mehldau upptäckte hans mogna grepp redan för några år sedan och uttalade sig mycket positivt om den yngre kollegan.
Senast på den nya kvartettskivan med Nicolas Kummert (sax), Axel Gilain (kontrabas) och Teun Verbruggen bekräftas Tuomarilas position som en väsentlig europeisk instrumentalist och kompositör. Både vad gäller instrumenthanteringen och materialet verkar det som om pianistens karriär nu nått en ny nivå. Det utmärkta flytet, en känsla av lätthet, paras med angelägen musik. Soloarbetet har en eftertänksam och avvägd karaktär, men då det bär av, bär det av ordentligt.
Kummert och Verbruggen har varit trogna ledsagare, eller kanske i högre grad aktörer, sedan starten. I dag är gruppens samspel säkert sammansvetsat och telepatiskt trovärdigt. Pianot är ofta i centrum, men det låter inte längre som pianotrio plus saxofon. Den nya basisten Gilain bidrar till ett fyrdimensionellt sound med sitt säkra och individualistiska spel. Den i hög grad självlärde Gilains tidigaste rötter finns i rock, men han spelar förutom jazz även Gnawamusik. Gnawa spelas i Marocko och en del av Algeriet.
Rytmiskt är Flow en utåtriktad, robust skiva med stadiga och ibland rockande tunga trumkomp. Till känslan att det emellanåt lutar mot rockhållet bidrar också de tre sånglåtarna. På Lighthouse är Kummerts och Gilains sång reciterande och transliknande.
Nothing Ever Lasts är markant mörk till karaktären och paralleller till Coltranes spirituella sida är inte svåra att upptäcka. Men en del av de rörande, sorgmättade tonerna för även tankarna till folkmusik. Slutligen kommer man genom sångpartierna även att tänka på gammal King Crimson. Breathing Out My Soul går mot funkhåll och är skivans mest jordnära avsnitt. I pianoarbetet varvas bluesiga trillar med McCoy Tyner-liknande lopp längs skalor och på ackordsidan samsas kvarterna med saftigare saker.
Sångerna fungerar överraskande väl i sammanhanget.
Gällande Tuomarilas komposition The Elegist är det lätt att höra vart de musikaliska spåren leder. Det välskrivna stycket är tydligt en eloge till Mehldau. Men Tuomarilas solospel, som kort sagt är briljant, kommer ur den egna väskan. Av skivans nio stycken är fyra skrivna av Tuomarila, tre av Kummert och ett av Gilain. Gilains enkla tema i Toueï för tankarna till Wayne Shorters modala värld. Basisten harmoniserar själv skickligt temat.
Den återstående biten är Stings King Of Pain. Det är inte ett dåligt val, stycket har ju fler än tre toner i ackorden redan som original. Arrangemanget av Tuomarila växlar mellan 7/8- och 6/8-takt. Låten är helt igenkännlig trots det.
Albumet står för europeisk samtida jazz av hög kvalitet.