Musikrecension: Sibeliusfesten har börjat
Sibeliusfestivalen i Lahtis inleddes i måndags med besök av Sibeliuskollegerna i Helsingfors stadsorkester.
Sibeliusfestivalen i Lahtis, Helsingfors stadsorkester, dirigent Leif Segerstam, solist Anu Komsi, sopran. Sibeliushuset 31.8.
Ända sedan årtusendets början har Sinfonia Lahti arrangerat sin årliga Sibeliusfestival, där enbart Sibelius musik spelas. I år när tonsättarens 150-årsjubileum firas pågår festen i en hel vecka i stället för tre dagar. Husorkestern spelar tre olika program under ledning av tre av sina överhuvuden från senare år, Osmo Vänskä, Jukka-Pekka Saraste och Okko Kamu. Dessutom har man bjudit in två andra orkestrar: Sakari Oramos orkester från London, BBC Symphony Orchestra, som uppträder på onsdag och torsdag, samt Helsingfors stadsorkester som inledde festen i måndags.
Om Sibeliusfenomenet i Lahtis huvudsakligen härstammar från Osmo Vänskäs dagar i slutet av 1980-talet går HSO:s Sibeliusanor tillbaka till Sibelius dagar. Lahtisorkestern har kanske satsat ännu mera på sitt Sibeliuskort, men bägge har velat profilera sig som Sibeliusorkestrar och bägge har fört Janne på export i år. Just därför var det extra roligt att höra den ena orkestern som gäst hos den andra.
På dirigentpodiet stod eller satt inte HSO:s nuvarande eller blivande chefsdirigent, utan emeritusdirigenten Leif Segerstam, en av de mest aktiva Sibeliusinterpreterna i vår tid som alltjämt flitigt spelar in mästarens musik. Om Segerstam blivit känd för sina tempon som är på långsammare sidan, blev det i inledande tondikten Tapiola speciellt uppenbart varför. Segerstam hade inte precis bråttom och verkar snarare vilja stanna upp för att suga på karamellen och i allsköns ro utmejsla detaljerna. I det långa inledande harmoniskt statiska h-mollpartiet låg fokus på att göra klangen så ädel som möjligt, medan skeendena tidvis verkade stanna upp. Slutets virvelvindar och vinande, ilande stråkar blev däremot isande effektfulla.
På samma sätt upplevde jag att Segerstam fäste min uppmärksamhet vid en mängd spännande och obskyra detaljer i Alla marcia-satsen ur Kareliasviten som hördes som encore.
Anu Komsis tolkning av sångpartiet i tondikten Luonnotar var nu lika träffsäker som i Åbo för en månad sedan. Hon lever sig in med en viss oskuldsfullhet, hennes röst bär väl över den välbalanserade orkestern i Lahtisakustiken och hon formar varje stavelse omsorgsfullt och gestaltar tindrande klart noterna i den fragmentariska melodilinjen, där tonerna är lika löst sammanhängande som stjärnorna i karlavagnen.
De fyra Lemminkäinenlegenderna, sammansatta av vrakdelarna ur operabåten som aldrig sjösattes, är så uppenbart influerade av Wagner att det är omöjligt att inte höra lämningar av uvertyrerna till både Tristan och Lohengrin, kvaliteter som Segerstam nog så förtjänstfullt plockar fram. HSO spelade spänstigt hela vägen, med en avslutande hejdundrande slädfärd i finalsatsen där Lemminkäinen drager hemåt.