Musikrecension: Med Bruckner i ryggmärgen
När Concertgebouworkestern uppträdde med Bruckners formidabla femte symfoni på programmet låg feststämning i luften redan innan det allra första pizzicatot anslagits, skriver Mats Liljeroos.
Dirigent: Daniel Harding. Solist: Kristian Bezuidenhout, piano. Mozart, Bruckner. Helsingfors Festspel, Musikhuset 30.8.
När Concertgebouworkestern från Amsterdam senast gästade Helsingfors 2013 var det med ett i sig intressant program – Lutoslawski, Bartók, Prokofjev – som, trots att man gjorde väl ifrån sig under blivande chefdirigenten Daniele Gatti, ändå inte kändes som det optimala valet för den legendariska ensemblen.
Man spelar i och för sig även en hel del nyare musik men visst är det den romantiska och senromantiska repertoaren, med Bruckner och Mahler i spetsen, som blivit konserthusorkesterns kanske främsta varumärke.
När Bruckners formidabla femte symfoni nu stod på programmet var det med andra ord något av feststämning i luften redan innan det allra första pizzicatot anslagits. RCO har gjort finfina Brucknerinspelningar med Mariss Jansons företrädare på chefdirigentposten, Riccardo Chailly och Bernard Haitink, och den här musiken finns om inte i modersmjölken så i ryggmärgen.
Salen viktig för helheten
Den sägenomspunna Concertgebouwsalen har gjort sitt till för att under decenniernas lopp skapa orkesterns särdeles varma grundklang. Den generöst efterklangsrika akustiken sätter självfallet även sin prägel på sättet att spela och det man eventuellt förlorar i minutiös precision tas med besked igen i en levande frasering och överlag mustig färgläggningsskala.
I Brucknersymfonin, hans formmässigt och kontrapunktiskt mest intrikata, var det framför allt blecket som fick chansen att visa sig på styva linan och finalens magnifika koraler steg mot höjderna med en nästintill hårresande urkraft, som dock aldrig kändes brutal. Stråkarna vävde finessrikt sina sammetsmjuka klangmattor, träblåsarna serverade pregnant uppfordrande repliker och man kunde bara föreställa sig hur det hela hade klingat på hemmaplan.
Jansons tackade tidigare i år för sig och RCO lever nu i ett interregnum innan Gatti tar vid om ett år. En omtyckt gäst sedan 2004 är Daniel Harding, chefdirigent för Svenska radiosymfonikerna, som även är ansvarig för orkesterns sensommarturné som i går fortsatte till Köln.
Harding har under det senaste decenniet gjort en sannskyldig kometkarriär och det är inte svårt att förstå varför. Hans tolkningar balanserar på ett smart sätt mellan det analytiska och emotionella – livsviktigt inte minst i Bruckner – och den inspirerande podieuppenbarelsen är intensiv utan att slå över i det utstuderat spektakulära.
Harding, som fyllde 40 i går, är i och för sig relativt ung som just Brucknerinterpret och kanske förblev en del av det extremt svårbemästrade partiturets innersta hemligheter förborgade. Ändå fanns det många insikter och infallsvinklar som kändes nog så rätta och riktiga och de rörliga tempona förlänade den behövliga angelägenheten åt de musikaliska skeendena.
Kvällens solistnummer, Mozarts förvånansvärt sällan spelade pianokonsert nr 18 B-dur, fick en anslagsmässigt sagolikt subtilt kalibrerad tolkning av sydafrikanske Mozartspecialisten, cembalisten och fortepianisten Kristian Bezuidenhout, som fick Steinwayflygeln att stundtals klinga närapå fortepianolikt. Den till stråknumerären lagom nedbantade orkestern var föredömligt väl med på noterna och samspelet var fullkomligt friktionsfritt.
Enligt vissa förståsigpåare är Concertgebouworkestern den i dagsläget främsta i världen. Så långt skulle jag inte gå. Berlinfilharmonikerna drar trots allt det längre strået vad den samspelsmässiga precisionen anbelangar och Wienfilharmonikerna excellerar med en ännu mer sofistikerad klanglig sötma, men bronspallen är trots allt inte att förakta.