Scen: Carmen dör, men ger på käften
Det har talats om Carmen-projektet i åratal, och nu var det äntligen dags att komma till skott. Under tiden har gruppen skördat lagrar bland annat i koreografitävlingen i Madrid samt på ett lovande sätt lyckats bredda sin publik i hemlandet.
Kabelfabriken 28.8.
Förväntningarna var uppskruvade inför Compañía Kaari & Roni Martins urpremiär i fredags. Det har talats om Carmen-projektet i åratal, och nu var det äntligen dags att komma till skott. Under tiden har gruppen skördat lagrar bland annat i koreografitävlingen i Madrid samt på ett lovande sätt lyckats bredda sin publik i hemlandet.
Utgångspunkten har alltid varit flamenco, det är språket koreografen Kaari och kompositören Roni Martin inleder sin konversation med. Men det gruppen numera sysslar med är nutida scenkonst, så glöm gärna flamencoklichéerna man fortfarande kopplar till deras arbete. Kill Carmen ger all exotik en rejäl örfil, här är Quentin Tarantino en av inspirationskällorna. Trots det är kraften i föreställningen som intensivast i de partier där den traditionella, dynamiskt rika flamencon får blomma. Därmed inte sagt att man måste hålla sig till enbart tradition, absolut inte! Men traditionen är fortsättningsvis en fin källa att ösa ur.
Kill Carmen är det mognaste storverket Compañía Kaari och Roni Martin presenterat hittills. Det har tagit god tid på sig, och samtidigt har man samlat omkring sig rena drömarbetsgruppen. Den här gången har Kaari Martin valt att själv inte stå på scenen, utan hålla i trådarna tillsammans med dramaturgen Atro Kahiluoto. Det verkar vara ett klokt beslut, dramaturgin är utmejslad med säker hand. Fragmentarisk är den minsann, men alla känner ju till storyn, så man har sin frihet att komma och gå i förhållande till den. Det enda jag egentligen på allvar har att invända dramaturgiskt är att dansarnas stora solon kommer rätt så sent, mer som ett avsked än en introduktion av karaktären.
Scennärvaro krävs
I Kill Carmen står två dansare och nio musiker på scen, och en stor del av föreställningen handlar om deras scennärvaro. Emellanåt känns det som lite slöseri med resurser, speciellt i fallet Pablo Suárez – en av världens skickligaste flamencopianister har inte många toner att spela! Visst hade man också gärna hört mycket mer av fina flamencogitarristen Juan Antonio Suárez "Cano". Musikergardet var säkra även sceniskt, denna gång förtjänar speciellt Henrik Perelló (violin) och Antero Priha (trumpet) att nämnas speciellt, bägge lyste både som musiker och scenpersonligheter. Erno Haukkala (basun, susafon) användes också sceniskt fyndigt, medan Samppa Leino (saxofon, susafon) förblev lite mer osynlig. Flamencosångaren Alfredo Santos var ny i Martin-sammanhang, han visade sig ha en fyllig och fin röst men var ännu aningen osäker sceniskt, om än han försetts med kvällens mest effektfulla dödsscen! Karo Sampela var som vanligt säkerheten själv på slagverk, med balafon som ny ingrediens. Effekten är utmärkt, även om den i kombination med sång kändes aningen utmanande.
Roni Martin (sång, elgitarr) har definitivt hittat sin plats som mastermind i ett större sammanhang. Denna gång har speciellt medryckande Balkaninslag tagit rätt stor plats i hans musik. Nästan all musik präglades av en påträngande drive framåt, också genom att man valt flamencostilarter med dessa egenskaper, såsom soleá por bulerias och siguiriyas. Om det är något som lider av denna estetik är det kanske den rytmiska mångfalden och den avslappnade svängen. Ibland kändes rytmen väl hårt driven, då den emellanåt kunde släppas fri att klucka avslappnat framåt. Det hängr delvis också ihop med att flamencorytmiken utgör modersmålet för endast hälften av bandet. Ingen hade något som helst rytmiska problem, men det är lättare att hålla ihop rytmer än att släppa loss dem.
Utmanande och oförskämd
Vad gäller dansarna har Kaari Martin hittat två släktsjälar i spanjorerna Mariana Collado och Carlos Chamorro, som också bidrog till koreografin. Bägge är starka, lite udda personligheter, ett slags främmande fåglar i flamenco-Spanien, som hittat ett hem i dessa sammanhang. Chamorro var dansmässigt säkerheten själv, men toreadorens karaktär kändes ännu aningen oklar. Starkast var han när han fick göra det han kan bäst, nämligen dansa! Hans skörhet och djup kom kanske inte riktigt till sin fulla rätt i denna roll. Att inkludera en påklädningsscen kändes som en sympatisk hommage till många andra flamencoverk med tjurfäktningstema, inte minst Antonio Canales legendariska Torero.
Kill Carmen står och faller med huvudrollsinnehavaren, och en bättre, totalt oförskämd Carmen än Mariana Collado kan man nog inte tänka sig! Hon äger föreställningen från början till slut, med ett pepprigt temperament, scenkarisma som få och en passlig mängd galenskap lysande i ögonen. Dansmässigt fick Collado något att bita i vad gäller att röra sig på många olika nivåer (jämfört med traditionell flamenco som ofta dansas i stadigt upprätt ställning), men det riktigt stora danssolot hade gärna fått komma tidigare. Personligen hade jag däremot rätt svårt med valet av klädsel, eller snarare avsaknaden av denna – budskapet hade nog nått fram även på annat sätt.
Mariana Collado i huvudrollen var utan tvekan kvällens stora utropstecken, i en välbalanserad föreställning som säkert kan räknas som en av höstens stora scenkonsthändelser. Månne inte denna Carmen vann allas hjärtan, om man inte blev rädd för hennes styrka. Denna Carmen slår dig nämligen på käften utan att tveka!