Wahlroos egen teori hör till de tio sämsta
I sin omdebatterade bok Marknader och demokrati talade Björn Wahlroos polemiskt om demokratin som en populistisk majoritets vardagstyranni. Majoritetsdemokratin tvingar en del av samhällsmedlemmarna att acceptera resultat som de inte själva föredrar. I världen enligt Wahlroos är konkurrensen mellan stater, företag och individer den yttersta garanten för frihet och framsteg. Valfriheten blir ett högsta värde medan demokratin mest handlar om bara omröstningar.
Ekonomi
Wahlroos angrepp på demokratin stupar på att han sluter ögonen för den fundamentala skillnaden mellan att samhället väljer sina värderingar i en politisk process och att en konsument väljer varor eller tjänster på en marknad. Tron på att den politiska medborgaren kunde reduceras till en konsument är en rätt kuslig dystopi som inte kan ge svar på de stora utmaningarna som kretsar kring sammanhållningen i samhället.
I sin nya bok ger Wahlroos ett intressantare bidrag till samhällsdebatten. Väl medveten om vilken enorm politisk betydelse olika ekonomiska teorier har ger han sig i kast med att punktera dem som han ser som de tio sämsta. Den tidigare professorn i nationalekonomi gör just det som en skicklig nationalekonom ska göra: han granskar om olika ekonomiska teorier håller för kritisk prövning i verkligheten. Wahlroos rikliga erfarenhet av finansvärlden ger en djupare insyn än vad ett rent akademiskt perspektiv skulle göra.
Sedan är det annan sak att Wahlroos egna teorier kan vara lika ohållbara som de som han med njutbar klarsynthet skalar av. Hans behov av att bevisa att den fria marknaden och särskilt den kapitalistiska finansmarknaden har överlägsna egenskaper är väldigt förutsägbart. Han lever själv av kapitalackumulationens mekanismer och det blir både en premiss och en slutsats i hans resonemang att finansmarknaden är effektiv och ändamålsenlig.
Wahlroos visar respekt för den mest inflytelserika av alla nationalekonomer, John Maynard Keynes. Däremot visar han inte respekt för dem som tror att Keynes teorier skulle gå att tillämpa i dagens förändrade ekonomiska verklighet. Den keynesianska stimulanspolitiken fungerar helt enkelt inte, påstår Wahlroos, och finner knappt alls exempel på framgångsrika finanspolitiska interventioner under de senaste trettio-fyrtio åren. Inte ens president Roosevelts New Deal i 1930-talets depressionstyngda USA utgjorde i Wahlroos ögon någon lyckad stimulanspolitik. Det var marknadsanpassade reformer och en bättre penningpolitik som till slut vände kursen.
Särskilt brännande blir det när Wahlroos avhyvlar dagens mest omtalade ekonomiska teoretiker, fransmannen Thomas Picketty. Enligt Pickettys omfattande historiska studier har avkastningen på kapital regelbundet överskridit den realekonomiska tillväxten. Det leder till en allt ojämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning.
Wahlroos parerar med att Picketty blandar ihop avkastning på kapital med riskpremierna till placerare. Picketty tar över huvud taget inte riskerna i betraktande och det gör att bottnen faller ur hans eleganta formler. Visst finns det kapitalister som tjänar mycket mer än löntagare, men till exempel har den reella avkastningen på statsobligationer ofta rört sig kring 1 procent, alltså mindre än realekonomins tillväxtsiffror.
Det är förödande för en forskare att bli ertappad med att blanda begreppen, men det betyder inte att Wahlroos automatiskt skulle utgå som segrare i denna kapitalismdebatt. Det räcker inte för att rädda det kapitalistiska systemets legitimitet och hållbarhet med att peka på att även de fattiga har fått det absolut sett bättre, om ens det alltid är sant.
Vissa av Wahlroos teser är svåra att säga emot: Bara genom att styra tillräckliga resurser till universitet och laboratorier och till industriell forskning och utveckling kan vi höja arbetskraftens produktivitet så att den hålls sysselsatt i en allt hårdare internationell konkurrens.
Humankapitalet, inte det finansiella kapitalet, är den viktigast produktionsfaktorn.
Till de ovedersägliga teserna hör också att allmänna skattehöjningar inte kan lösa underskottsproblemen.
Mer tvivelaktigt blir det när Wahlroos påstår att inkomstomfördelning försvagar incitamenten att investera. Såsom skriven i Sverige borde han förklara hur det kommer sig att hans nya hemland inte haft större problem att locka investeringar och hålla sig på tillväxtspåret trots att det är ett av världens mest omfördelande länder.
Det är också ensidigt att hävda att minimilöner utestänger den minst produktiva delen av arbetskraften, såsom invandrare, från marknaden. Förutom att minimilöner handlar om anständighet kan de fungera som incitament för att höja arbetets produktivitet, också enkla arbetsuppgifter kan göras mångsidigare och effektivare.
Wahlroos skriver en läsvärd resumé över orsakerna till finanskrisen 2008, men gör det enkelt för sig genom att se de amerikanska lagstiftarna och tillsynsmyndigheterna som syndabockarna i bolånekrisen som skakade hela världsekonomin. Månne det inte var finansmarknadens egen innovation att packa in bolånens risker i sådana julklappspaket att det inte gick att se vad de innehåller.
Jämförelsen mellan den amerikanska centralbanken Federal Reserve och Europeiska centralbanken ECB är intressant, men Wahlroos blir svävande på målet då han ska komma fram till vad ECB egentligen borde göra och hur mandatet borde se ut. Vilket slags penningpolitik vill han ha?
En av Wahlroos mer spekulativa tankar är att låta en internationell stiftelse äga all fisk i Atlanten. Han ser det privata ägandet som en universalmedicin mot alla problem, men hans modell för fiskeriresursen skulle i själva verket vara en privatisering och en socialisering på samma gång, och kanske en lösning på den svåra exploaterings- och fördelningsfrågan.
Upplägget i Wahlroos bok De 10 sämsta ekonomiska teorierna har en viss likhet med upplägget i Ha-Joon Changs bok 23 saker de inte vill att du ska veta om kapitalism (utkommer i dagarna på svenska). Skillnaden är bara att slutsatserna är diametralt motsatta: Chang påstår bland annat att fria marknader inte existerar, att statsmakten kan skapa framgångsrika företag, att andra inte blir rikare när de rika blir det, och att finansmarknadens problem är att den är alltför effektiv.
Nationalekonomer måste väl utgå från i stort sett samma empiriska material, ändå kommer de till oförenliga slutsatser. Förklaringen är att alla ekonomer som vill bevisa sina teser ser på världen med sina ideologiskt färgade glasögon på nästippen.
MIKAEL KOSK
Skribenten är fri publicist och tidigare ledarskribent vid HBL