Recension: Att dansa fram sin dröm
Helsingfors stadsteater gör en trovärdig Billy Elliot, skriver Mats Liljeroos.
Helsingfors stadsteaters premiär på Peacock 27.8.
Ett konventions- och fördomsutmanande närhistoriskt förankrat feelgood-drama, som inte räds det obekväma och aldrig slår över i det sentimentala. En realistiskt vardagsnära story om att våga gå mot strömmen och förverkliga sina drömmar. Inget sensationellt i sig, men förverkligat på ett lika sympatiskt som psykologiskt trovärdigt sätt.
Den som sett den femton år gamla Billy Elliot-filmen torde ha slagits av tanken på hur väl den skulle göra sig på musikalscenen. Inget pyrotekniskt hokus pokus, ingen tårdrypande känslosmet och absolut ingen förljugen framgångssaga. Däremot en massa äkta känslor över hela den brokiga skalan och, förstås, en massa medryckande dans och musik. Sådant kan britterna.
I filmen går Marc Bolans & T. Rex 70-tals-låtar som en röd tråd genom det hela, medan succémusikalen har ett nyskrivet partitur av Elton John. Manusförfattaren Lee Hall, regissören Stephen Daldry och koreografen Peter Darling höll i spakarna även vid West End-premiären 2005 och det är samma ruffiga nordostengelska arbetarklassinramning som gäller också här, allt mot bakgrunden av den dramatiska gruvarbetarstrejken 1984.
Trovärdig koreografi
Daldry har erkänt att det antagligen inte blivit någon film om man inte funnit fenomenale Jamie Bell. Helsingfors stadsteaters regissör-koreograf Markku Nenonen har tre stycken Billy (i åldern 13-14) att tillgå, av vilka ingen har en bakgrund inom klassisk balett. Något som i just det här fallet kanske kan anses som en fördel.
Det är ju inte meningen att man skall kunna sina Svansjönposer på mer än elementär nivå och koreografins främsta utmaning ligger även i att skapa rörelsemönster som för de unga dansarna ter sig mer eller mindre främmande, men samtidigt bekväma.
Denna knepiga balansgång bemästrar Nenonen till fullo och den koreografiska paletten, som bekymmerslöst rör sig mellan streetdance, stepp och klassisk balett, känns fullkomligt trovärdig. Däremot saknar regin, vilket ofta är fallet med regisserande koreografer, stundtals den optimala stringensen och, paradoxalt nog, pulsen.
Fungerande pastisch
Som så ofta på inhemska musikalscener får vi dras med en del longörer och jag är inte helt säker på att det faktum att åtminstone en del av scenerna onekligen hade förlänats en annan trovärdighet på Sunderland-dialekt än högfinska är den springande punkten.
Scenograferna Jani Uljas och Jari Ijäs har åtminstone lyckats bra med att med enkla medel trolla fram ett karakteristiskt rödtegelbetonat urbant landskap, som behändigt skiftar mellan yttre och inre rum, och Elina Kolehmainens dräkter känns trovärdiga för den som var med när det begav sig.
Återstår så den klingande biten och även om jag aldrig varit någon större fan av Sir Elton, som inte sällan agerat sliskpotta av rang, tvingas jag i det här fallet dock beredvilligt erkänna att den i sig opersonliga och förvånansvärt icke-memorabla musiken fungerar dramatiskt som smort. Vi rör oss smidigt från music hall-pastischer till hårdrockdito och de mest uttjatade musikalklichéerna lyser befriande ofta med sin frånvaro.
Framför allt känns vokallinjerna tacksamt utmejslade och även om originalorkestreringarna för 17-personersensemble, signerade Martin Koch, bantats ned en smula klingar det hela nog så flott under Risto Kupiainens eminenta ledning.
Acceptans och tolerans
De yngsta sångarna darrar en del på ribban men gör i det stora hela väl ifrån sig och i de äldre årgångarna, med sin rätt typiska skådespelarsång, noterar vi speciellt Jonna Järnefelts empatiska danslärarinna som, även om hon inte kan mäta sig med Julia Walters småslitna kedjerökande fru Wilkinson i filmen, har en bra dag på jobbet.
Lassi Hirvonens dansdagdrömmande Billy framstår som kinetiskt trovärdig så det föreslår, medan Kasperi Virtas käcka homosexuella transvestitkompis Michael är närmast sensationell i sin absoluta sceniska närvaro. Risto Kaskilahtis värdekonservativa men i grund och botten sjysta arbetarfarsa känns rätt så mitt i prick, Petrus Kähkönens agitatoriska bror Tony är övertygande i sitt utspel och visst är Leena Uotilas dementa farmor festlig i sitt vokala köksnummer.
Billy Elliot handlar till syvende och sist om acceptans och tolerans och är såtillvida nog så aktuell i dagens så ofta fientliga klimat gentemot allt som förefaller främmande och normavvikande. När det verkligen gäller visar även de mest omutliga antistrejkaktivisterna en förbluffande solidaritet gentemot de oliktänkande. När får vi se något likadant i våra mest insnöade politiska led?